Du hittar mig nu på www.lillaloppis.blogspot.com

Om du vill kommentera något av mina senaste tre inlägg finns dem på den nya sidan!

VÄLKOMMEN!

Alltså varför fortsätta söka om man en gång redan kommit fram och insåg att deta att komma fram bara var en illusion. Att det inte fanns något att sträva efter eller att förstå eller uppnå. Ingen stege att klättra på eller Guru att följa?

Alltså det här kommer ju eventuellt låta lite förvirrat, men i kväll när jag såg mig själv i badrumsspegeln och precis hade tvättat bort sminket fastnade min blick i min egen blick i badrumsspegeln och jag undrade vem FAN är det där?

Är det inte fantastiskt? Jag sitter och läser bakåt i tiden på min egen blogg och jag är så jävla impad av mig själv, jag skriver så jävla bra saker. Tänk om någon annan var lika bright som jag själv och jag fick förmånen att träffa den personen, då skulle jag ju faktiskt kunna utvecklas! ;) Alltså jag skulle verkligen vilja vara mig! :) Jag förstår inte varför inte fler är som jag. Fy fan vad arrogant härligt ärligt skrivet av mig. Eller narcissistiskt personlighetsstört - who cares? Antingen har du humor eller så har du inte det. Blev du sur nu så har du inte det. *asg*

-Vem fan tror hon att hon är? *snörper på munnen*
-Skrattar hejdlöst!!! :)

Är iaf med barn igen, ska snart igenom detta hejdlösa mirakel som det är att sätta liv till världen igen. Bara någon månad kvar. Ibland känner jag att jag nog inte skulle vilja ägna mig åt något annat än just det. Det är liksom så maxat med både kärlek, sex och smärta. Så levande och så NÄRA! Det blir så enkelt när kroppen får styra - den är så primitiv och så härligt befriad från tillkrånglade tankar som ju annars är mitt signum. Jag lyssnade på Tolle här om dagen som påminde om just detta att vår "fantastiska" hjärna ALDRIG någonsin skulle kunna hålla kroppen levande genom att TÄNKA alla de processer som kroppen behöver genomföra samtidigt för att överleva ens en sekund. Det skulle bli SYNTAX ERROR direkt. Kroppen är därför ett helt sjukt fascinerande system, så JÄVLA intelligent bara i sig självt.

Åh förlåt lilla hjärnan - lilla egot i mig kände sig lite kränkt nu, eftersom hjärnan inbillade sig att det var INTELLEKTET som stod högst i rang i systemet JAG. Mycket tråkigt. Men det är ingen fara lilla hjärnan -du är bra på ANDRA saker, som att lösa inbillade problem tex. Hela tiden. Och att sabba min sömn genom att köra någon meningslös grammofonskiva på repeat hela natten, mixat med att upprepa att frysta blåbär kommer att sabba grädden på en gräddtårta om de smälter. DET är du duktig på. Jätteduktig. Tack så mycket för det. :)

Du ger mig en massa fördelar iofs och en massa cred här och där för folk tycker att jag är så jävla smart. Oj oj oj, säger dem. Du har ett så skarpt analytiskt sinne, du skriver så bra, du är så strategisk. Visionär, vilken förmåga du har att växla mellan micro-macroperspektiv. Fantastiskt. Applåder! Uj uj uj, lägg ner - jag blir bara förvirrad.

Jag vet inte vad jag ska göra av det där, det blir bara någon slags gröt med 1 del arrogans och 1 del högmod kvar som jag måste bryta ner för att behålla fötterna på jorden, vad de nu gör där? Men samtidigt när jag ändå är inne i arroganssvängen - vad är det ni inte fattar? Om jag hade en mössa med antenner så skulle ni få låna den - jag lovar. :) Och började du sura nu igen så har du återigen bevisat för mig att du saknar humor.

All min kärlek och respekt till alla som inte surade.

Och tacksamhet för att ni trots allt väljer i de flesta lägen att se mig som smart istället för bara hiskligt arrogant. Men vad ni tycker eller tror om mig säger iofs inte särskilt mycket med tanke på att ni skulle behöva låna min antennmössa för att tänka klarare.

dr House däremot - han har också en antennmössa tycker jag och är bland de mest sympatiska karaktärerna jag sett på länge på TV. Han är som en manlig motsvarighet av mig, synd att han inte finns på riktigt. But then again - han kanske inte tycker att jag finns heller.

:)

Världen är ett relativt komplicerat system – men ändå ett system som faktiskt går att förstå. Det handlar mest om tid, hur lång tid tar det att forska sig ned till den minsta beståndsdelen. Sen kan man vända när man kommit dit och gå uppåt, bygga på fler små bitar tills det blir ett universum. Allt hänger ihop, allt korrelerar med varandra. Fysik, kemi. Vi kan räkna på det, ett symbolsystem som kallas matematik.

Jag är ledsen men du är också ett system för mig. Ett system med flera system i varandra – precis som universum. Ett system med känslor som du spelar ut i ett logiskt mönster beroende på vad som har hänt. Jag vet hur jag ska bete mig när du spelar ut olika känslor för jag har lärt mig hur systemet känslor fungerar. Psykologi och beteendevetenskap. Det finns ett system för hur människor ska agera gentemot varandra i olika situationer. Det har jag lärt mig. Kommunikation – ett system med symboler. Du är också ett fysiskt system som liknar universums – lika komplicerat men det går ända att rita ned i en skiss eller modell. Biologi i folkmun. Du har tankar om din existens, ofta i form av ett system – en religion.

Jag är också ett system, förmodligen ett psykopatiskt sådant eftersom jag mest ser dig som ett system i systemet. Precis som jag själv också är. Jag har distans. Jag vet hela tiden att jag agerar som ett system med andra system. Jag kopplar sällan på känslorna i mina reflektioner. När jag agerar gentemot dig gör jag det utifrån vad jag tycker verkar rationellt. Flera människor i ett mötesrum är ett system. Människor förhåller sig till varandra i systemet gruppdynamik och hierarki. Känslostyrda människor kallar det snarare samhörighet, men det tycker jag är känslosamt och osakligt. Det ska vara roligt säger människor som gillar ordet samhörighet. Men gruppdynamik är inte roligt, det är systematiserat och fridfullt möjligtvis. Om det inte uppstår en konflikt – men det gör den då för att någon försökte rucka på känslo- eller hierarkisystemet. Då protesterar alla.

Jag älskar alla system och mönster. Men det ger ofta människor en vag obehagskänsla. Det är något konstigt med mig tycker de trots att jag inte ens har sagt något. Det är för att jag har ett kroppsspråk har jag lärt mig, som skvallrar om att jag inte är genuint intresserad egentligen. Människor mår dåligt över att bli betraktade som system. De mår dåligt över att jag inte upplever eller deltar i det de kallar samhörighet. Det är inte för att vara elak som jag är sådan, jag bara är det. Om samtalsämnet eller uppgiften inte rör en utveckling av mitt pusslande av system som jag konstant lägger i huvudet – då ”zonar jag ut”. Jag är inte kvar mentalt. Jag jobbar med något annat i huvudet och blir antingen rastlös eller somnar.

Men om du frågar mig: Cecilia, hur funkar det här, hur hänger det ihop, varför? Då kan jag förklara det för dig. Det kan jag göra med glöd och intensitet. Då går jag igång. Men när det är klart, så har jag förmodligen inte så mycket mer att säga. Om du tjatar eller är för trög så tappar jag intresset. Då tystnar jag igen. Börjar jaga efter något nytt intressant ämne som kanske kan förvåna mig. Finns det något nytt jag kan lära mig? Någon ny aha-upplevelse? Hjärnan börjar klia. Ett av systemen som människan använder för att överleva. Var är nästa sak, nästa stora upptäckt? Systemet är inrättat så att vi håller oss i rörelse och inte bara lägger oss ned och dör.

Här har jag ett problem. När det inte kommer någon input till mitt pussel under för lång tid, då blir jag successivt mer och mer uttråkad, det känns bokstavligt som om hjärnan håller på att mögla sönder och jag blir håglös och paralyserad. Som om systemet lägger ner när det inte får tillräckligt med ström. Då tycker jag plötsligt att allt är meningslöst och förstår inte varför jag ska gå upp ur sängen. Då säger alla de här människorna som pratar om samhörighet och glädje att jag är ett dysfunktionellt system – depression heter det. Jag har upptäckt att det här verkar gå i vågor, ytterligare ett mönster, ett system.

Min lösning är inte att prata med andra människor då eller att delta i samhörigheten som ju är en illusion. Jag dricker eller knarkar istället. Eller iaf gjorde jag det förr, men då höll jag på att dö så jag fick lägga av, annars tycker jag att det är vad som funkat bäst hittills. :) Livet gav mig AA och jag fick en massa nya pusselbitar att pussla med. En ny info att mata mappsystemet med. Det är fascinerande! Om vi väljer att se tillbaka på alla dessa mönster och system med en tidsaspekt inkluderat kallar människor det för historia. Jag tycker inte att känslor är dåliga, jag ser inte ner på känslosamma människor, de är som de är.

Jag har också upptäckt på sista tiden att jag har riktiga (?) känslor. Jag älskar min man Mikael och min son Tim. Det är också logiskt. 

Yesterday was a black day - everyday bad day. One of theese mornings I'll be gone. I'll fly so high and fall so low. Restless dreams took me away, followed one of them all. Already gone when I get there, no way I'm gonna stay. Magic sensations behind my eyes closed - rainbows. Hunting horizons, crazy butterfly! No beginning, no end. I'm not worried at all - how long can you hold your breath? Performed the greatest escape. (with inspiration from Moby)

Här i veckan som gick var jag på ett ledarskapsprogram via jobbet.

De använder sig av Porters SDI och man bedömer vilket motiverande värdesystem man har. Man får också skatta sina styrkor och sedan låta sex andra personer skatta ens styrkor också. Man jämför dem och får på så sätt lite av en "gap-analys". T.ex. om jag uppfattar att jag är svag på sociala färdigheter, men andra upplever att jag är väldigt stark så är teorin att jag kanske "lånar beteendet" social för att klara mig. Teorin säger också att om jag konstant lånar egenskaper som "inte är mina" eller ligger långt ifrån mina värderingar så bryter jag samtidigt ned självkänslan. Ungefär så.

Det här har börjat störa mig nu, därför att jag upplever att det som är mina absoluta styrkor, inte är särskilt gångbart i det yrke jag har, att jag förmodligen skulle ha bättre nytta av dem någon annanstans + att jag känner att jag för mycket är i "mask" - dvs i lånade egenskaper som inte är mina. Både på jobbet och privat.

Det hela gör lite ont faktiskt inuti och det kliar i huvudet att min profil blev något extrem ner i analytisk och noggrann. Vilket ju är positivt såklart, men inte vad som direkt efterfrågas i det jobb jag har idag. Det har gått så långt att jag sitter och sneglar på KTH:s hemsidor och känner mig uppriktigt nyfiken på Teknisk Fysik- programmet. Håll i minnet då att jag inte ens läst naturvetenskaplig inriktning på gymnasiet.

Jag börjar allvarligt fundera på hur mycket jag forcerar mig själv till olika saker, både förr i tiden och nu.

Tänk om jag fick bara vara en analytisk bokmal, forskare, lite ensamvarg och lugn utan att ständigt bli anklagad från alla håll. Det verkar ju inte finnas plats för sådana som jag någonstans. Och dessutom ve och fasa - hur många vill anställa en ung, smart tjej med självförtroende? INGEN. Nej, alla vill anställa ett icke-hot, en lagom smart/ dum liten tjej som fnittrar på rätt ställe och vet sin plats. Jag upplever hela tiden att det är så folk vill ha mig. Och jag ska vara extremt social, utåtriktad och RESULTATinriktad. Inte bara vara. Jag är alltid lite FÖR mycket det ena eller det andra. Aldrig riktigt bra.

Det här gör mig så trött.

Tacksam för input.

IQ högt - EQ lågt

Lille lille gubben - blir ett år idag - hurra!

Tänka sig att för precis ett år sedan så låg jag på BB Stockholm vid den här tiden och hade värkar. Det var fortfarande 4 timmar och 49 min kvar tills underverket var på plats. Det är hisnande att tänka tillbaka på hur det var och vilka känslor som snurrade i kroppen då.

Det är ju så fantastiskt - vilket mirakel han är min lille gosse! Tänka sig vilken mening livet fylldes med i samma sekund som han kom till jorden. Så mycket lycka!

Jag hoppas att de övriga 17 åren (eller mer) som han ska bo hemma med lille mamsen inte går lika fort. Jag kommer ofta på mig själv med att vilka frysa ögonblicken och bara få känna dem känslorna lite längre, för evigt. Då är det ändå en tröst att veta att allt bara är ett ständigt flödande nu. Det är det vi har. Och för tillfället känns alla dessa nu, som helt fantastiska och har gjort det sedan han kom. Som om Gud verkligen skickat en ängel till mig.

I stor, stor tacksamhet över livet

Cecilia

Alltså nu blir det bara tömma ur!

Jag är ett känsloinferno just nu - jag som alltid brukar vara rationell. Jag vet inte alls vad jag vill. Jag bor i en fantastisk lägenhet, med min man och mitt barn. Jag har absolut bara lyxproblem.

Så här ser de ut.

Jag älskar min son över allt annat. Han är mitt allt. Jag läser alla böcker jag kommer åt, alla experter jag kan hitta och har dessutom en stark inre känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Än så länge känns han och jag nästan som ett för det mesta. BRUTALT är det att han ska börja på dagis och jag börja jobba igen om knappt två månader. Det känns lite som om någon skulle säga - du om två månader tänkte vi börja amputera bort kroppsdelar, vi börjar med hjärtat... Det känns så fundamentalt jättefel egentligen - jag kan inte för mitt liv få ihop ekvationen att jag inte ska tillbringa min tid med min ettåring - utan att någon annan ska ta hand om honom. HALLÅ - det är ju JAG som har fött honom och älskar honom mest! (och pappa förstås) Förnuftet säger förstås att han för sin utveckling behöver vänner osv, men jag hade föredragit att det var som förr. Det är något absurt i att vi har institutionaliserat omsorgen om våra barn. Urmodern i mig fattar ingenting!

Sen letar vi efter ny bostad och de ekonomiska villkoren ger oss ett rad eller parhus om vi ska bo kvar i det område vi vill bo på. Det stämmer inte överens med mina drömmar. Introverten i mig vill inte bo i radhus, vill inte ha andra människor så nära. Visionären och romantikern i mig ser framför sig en lummig trädgård, egen täppa, successiva renoveringar, gungställning till Tim, slitna ekgolv, ett potatisland, gummistövlar och öppen spis. Varför kan jag inte nöja mig? Varför är dessa drömmar så viktiga för mig? Varför är protesten i mig så stor?

Släpp taget, det är egot som talar - följ med i livets dans. Det här Varat i mig, som enligt Deepak Chopra är ett rent medvetandefält som genom mina känslor och tankar leker sin dans, livets dans genom mig ut i världen. Vill det leka mig till ett radhus? ;) Är det bara mitt Ego som ger mig en massar drömmar, visioner och idéer? Små i sammanhanget betydelselösa impulser som styr mig åt ett eller annat håll? Hur vill det här rena medvetandefältet uttrycka sig genom mig just nu? Om jag lyckades lämna över och bara följa med livets flöde, universums flöde - vart skulle det då ta mig? Det skulle väl förmodligen skita i både radhus/ parhus eller villa - det bara ÄR ju. Det skiter i materia. Det bara ÄR. Det finns ju inget bra eller dåligt alternativ. Men nåden då? Friden då? Den ska komma när jag inser att det inte spelar någon roll. Men hur gör man det utan att samtidigt låta sin mänsklighet gå förlorad? Hur deltar man i sina villkor om man inte fortsätter drömma? Det fattar väl jag att lidandet som jag beskriver nu uppstår just för att jag inte har släppt taget utan lever kvar i en illusion. Vill man ens se igenom illusionen? Är det något att sträva efter att vara bortom känslan,tanken och den fysiska verkligheten? Vad är det jag uppnår bara för det? Varför söka? Ska jag bli en liten smiley bara?

Jag är helt säker på att Björn Clausen kommer att kommentera detta. :)

Kramar från den icke upplysta smileyn.

Förhållanden, förhållanden...

Detta eviga aber för oss alkoholister. Idag har jag varit på ett möte och hört på mig själv och andra dela om relationer. Alla alkoholisters stora skräck och misslyckande.

Så fort man tar upp relationer, i synnerhet av den romantiska sorten på ett AA-möte så fylls tiden av människor som delar med allvar och humor om vart annat. Det är allt ifrån kvinnan som levt i misshandelsrelationer, mannen som suckar över all otrohet han utsatt sina kvinor för, medberoende barn om sina föräldrar, hoppfulla äktenskapsskildringar och berättelser om ordentliga förbättringar som kommit av nykterheten.

En man sa idag att det handlar om att välja, om man vill leva i ensamhetshelvetet eller tvåsamhetshelvetet. Det är lättare ensam, men förbannat tråkigt. Förbannat jobbigt men roligare två. Men oavsett vilket ett helvete. Han påpekade också att om man söker efter en lösning på sitt relationsproblem så är AA det sista stället på jorden man ska söka på, för ALLA har problem med sina relationer där. Vilket stämmer.

Jag hittade ett förslag på hur en ärlig kontaktannons för en alkis skulle se ut, ur ett konvent från 1995. Utifrån det kan man ju tänka sig hur en relation mellan två alkisar skulle se ut! :)

Wanted: Single M/F. Must be willing to tolerate slovenly insensitive lazy mate. Must cheerfully endure for long periods without interactive communication other than occasional grunts. Must happily accept constructive criticism regarding dress, personal habits, vocabulary, hygiene, driving, language, housekeeping, laundry methods, cooking, and clothes folding. Must remain calm and unflappable during loud immature sometimes crude or vulgar outbursts and must quickly overlook and forget all threats and false bravado. Tolerance of poor hygiene and flatulence a plus.

Ändå tycker alkoholisten precis som vilken annan människa som helst att det är värt att pröva. Och sen sitter vi och delar på våra möten och försöker hjälpa varandra. Det är lite rörande på något vis.

Det vackraste jag hörde på mötet idag var "Behandla din kvinna som en drottning - så blir du själv kung". Det ligger väl mycket i det?

På ett konvent i helgen fick jag följande uppläst för mig och har sedan också hittat det på nätet - en slags omskrivning av AA:s 12 traditioner fast formade för att sätta upp ett gäng förslag på hur vi bäst har en hälsosam relation.

The 12 Traditions of AA in relationships

 

1. Our common welfare should come first, a healthy relationship depends upon unity.

 
2. For our family or relationship purpose, there is but one ultimate
authority - a loving God as He may express Himself in our informed family conscience. Each member is God's trusted servant and no one governs.

 
3. Two or more persons, when gathered together for mutual benefit, may call themselves a relationship. The only basic requirements for a good marriage or relationship are mutual desire to be in the relationship and a willingness to make the relationship work.

4. Each partner should be autonomous except in matters effecting the other partner, the family or society as a whole.

5. Each marriage or relationship has but one primary purpose - to serve as an expression of God's Love.

6. A partner ought not be overly supportive spiritually, emotionally, or
physically to the marriage or relationship, lest problems of ego or
gratification divert us from the primary purpose.

 
7. Each partner ought to strive to be fully self-supporting physically,
emotionally, and spiritually.

 
8. Our marriage or relationship should remain forever a free, giving
relationship - one to the other. In a healthy relationship we do not keep
score.

 
9. A family or a relationship should be pliable in it's organization but,
our group conscience may appoint certain persons to serve various functions and to be directly responsible to those they serve.

 
10. A relationship should avoid heated controversy.

 
11. Each partner best conveys his or her beliefs and philosophy by
attraction rather than promotion. Anonymity is a valuable asset to the
Marriage or relationship.

 
12. Selflessness is the spiritual foundation of our way of life as marriage
partners or friends, ever reminding us to place principles before
personalities and the main principle in a relationship is unselfishness.
Our greatest gift is to be of help to one another and we can't do that is we are selfish.

En del av det låter väl gammeldags eller högtravande, men ur tidigare nämnt konvent som jag talade om bryter man ner traditionerna i en slags workshop och gör dem mer applicerbara. Här är länken för den intresserade:
http://www.upperroomcomm.com/insights/traditions.shtml

Bara den första traditionen kan förbättra en riktigt lusig relation avsevärt om man bara är villig att rannsaka sig själv och ödmjukhet lägga handen på hjärtat och följa den checklist som ingår.

Jag är vansinnigt tacksam för att jag hittade det här - det har redan förbättrat villkoren för mig och min man.

Jag vill dela detta med er ikväll.

På återseende!

Brev till dårhuset!

Hej alla dårar, hur mår ni? Jag vill bara säga att ni hade rätt!

Du som satt och skakade i panikångest och bluddrade om illusioner och att det kändes som om verkligheten höll på att rämna - du hade rätt! Du är inte galen, du kan komma ut nu!

Du som är obotligt deprimerad för att livet känns meningslöst - du hade rätt! Det är det, men det är cool ändå! Kom ut nu eller begå självmord - det spelar ingen roll. Illusionen är dock vacker - du kan komma att gilla den! Ta på dig rymddräkten!

Du som lider av Scizofreni - vad bra med två personligheter! Jag har haft hundra hittills, välkommen ut, här finns hundra till du kan testa!

Alla ni därinne som är Dårar, kom ut här nu och delta om ni vill. Ni har rätt, ni hade rätt hela tiden. Skåda den stora illusionen, ni behöver inte vara rädda. Den är ganska vacker på många sätt - riktigt vacker faktiskt. Ni kan titta på den och ta del av den utan att för den saken skull köpa den som verklig. De är de andra som är galna. Men lägg inte ner något krut på att övertyga dem! Håll det hemligt, annars håller jag med er - då blir man galen - då måste man nog sitta på Dårhus om man ska få de andra att fatta! :)

Välkommen ut! Släpp Dårarna loss det är vår! Le era MonaLisa-leenden och Se med er Hannibalblick. Bringa lite kaos i kaoset!

Illusionisten

Det är mycket underligt detta med våra kvinnoroller. Jag funderar över min egen (roll?). Har jag ens en roll? Jag tycker inte att jag passar in i något av de rådande idealen. Jag är för omodern ibland och för traditionell. Ibland är jag för modern och krass oh rent ut sagt okvinnlig? Jag vet inte hur man är kvinna eller väljer lag, jag vet bara hur man är mig. Eller ÄR kort sagt. Vad jag tycker om att göra och vad jag inte tycker om. Måste de valen i mitt liv göra mig till en del i en kvinnodebatt eller samtidigt vara laddade politiskt? Jag bryr mig ju inte själv om de frågorna, känner mig som en utanför allt det där.

Min bekännelse skulle se ut så här:

Jag ÄLSKAR att vara mamma. Min son får mig att känna mig som den bästa och viktigaste människan på jordklotet. Jag njuter hejdlöst över att ha hans goa bebiskropp nära min. Han gör min morgon när jag vaknar bredvid honom och han ler. Jag ser framför mig hur han ska bli stor och stark och jag njuter i fulla drag av att få vara hemma och laga bra mat och dona för bra miljö och en vacker trädgård. Det ska finnas nybakat bröd och riktig hemlagad god mat på bra råvaror i ett riktigt hem tycker jag. Jag har odlat tulpaner i massor med olika färger åt Tim i höstas när jag var gravid, bara för att han ska få titta och känna på dem när de kommer nu.

Jag hatar att städa. Det får någon annan göra. Kanske min man eller en städerska. Jag gör det, men motvilligt och definitivt prioriterat efter mat och trädgård. Det ska vara miljövänliga rengöringsmedel i ett hem. Likadant med kosmetika och hud/ hår produkter. Det ska lukta gott. Jag är människa och ska leva naturligt som en människa, inte en kemiprodukt. Män är inte så intresserade av det där, så jag har tagit på mig ansvaret för det i vår familj. Att se till att min son och min man får rätt produkter så att det är friska och starka. De fattar nog inte riktigt att vi är en del i stora hela universum och att vi måste leva i harmoni med det. Men det förstår jag som kvinna i djupet av min "very beeing". Den insikten sitter som en urkunskap orubblig som berg i mig. Jag mår dåligt när jag tänker på att jag inte har kunnat göra verklighet av den insikten ordentligt förrän nu när det börjar poppa upp ekologiska alternativ och naturliga produkter överallt tack vare trender åt det här hållet. Tack för den trenden. Bättre sent än aldrig.

Jag vill vara mjuk och kvinnlig. Jag vill att både min man och min son ska kunna känna trygghet hos mig och självklar närhet. Att de bägge ska kunna komma till mig och bara tanka kärlek och närhet, för jag har tonvis av den varan! Min familj är det absolut viktigaste som finns och jag tycker att det är mitt främsta kall att se till att vi mår bra fysiskt och psykiskt.

Jobb? Jag vill INTE behöva trippa omkring på hemska klackar som gör ont i fötterna och snitsiga dräkter och ta på mig en allvarlig proffessionell min och spela ut folk emot varandra på en arbetsplats. Det suger. Gå på töntiga affärsluncher och föra fram mitt budskap på ett så snyggt sätt som möjligt verbalt så att jag övertygar min partner/ kollega/ chef/ kund om att jag har rätt. Vilket jag är bra på. Jag är absolut inget dumhuvud som är bitter på en misslyckad karriär. Jag tror jag skulle kunna gå långt på mitt intellekt. Det säger alla andra iaf. Men rå manlig attityd passar inte mig. Den får mig att känna högmod och frustration. Får mig att tycka illa om andra människor och ger mig huvudvärk i slutet på dagen. Allt för att tjäna pengar. Jag vill sätta upp håret på morgonen och gå ut och se vilket väder det är. Mer så.

Jag oroar mig för få saker. Jag är inte så orolig egentligen. Men jag ser inte fam emot att Tim ska börja på dagis, det sliter i hela min mammasjäl då eller att jag ska gå tillbaka till jobbet och vara smart. Det strider mot alla naturliga känslor jag har i hela mig idag. Jag fattar allvarligt talat inte varför jag inte ska ha mitt barn hos mig efter att han fyllt ett. varför ska han vara någon annanstans? Varför ska vi bara ses på kvällarna? Det är ju jättekonstigt! Varför är allt som majoriteten av det människan skapat så jäkla konstlat och onaturligt? Bara för profit? Ja visst hurra för utvecklingen, men vilken jäkla utveckling? Vad är det vi ska utvecklas till? Vi blir friskare och friskare inom vissa områden och sjukare och sjukare inom andra. Folksjukdomarna byter bara namn. Tekniken ser lite annorlunda ut idag än igår. Vi bränner ner hela jordklotet och oss själva för att stödja den fantastiska (?) utvecklingen och tjäna mer pengar på behov som ingen människa hade för ens 50 år sedan. Och ändå vill jag bara baka och odla blommor och ta hand om min familj. Är det inte konstigt?

Vissa feminister skulle säkert vända sig i graven. Vissa feminister skulle säga att jag verkligen är feminist och vissa kanske skulle bli precis lika frågande som jag själv.

Men don't worry - be happy.

Jag ska sätta på en kopp kaffe nu och äta hembakt knäckebröd. :)

Ja - bara det - inget mer.

Why Not

Spiritual enlightment sits next to an empty milk carton on an orange lunch tray in a  gradeschool cafeteria.

It's lying in the grass in a ditch beside a rusting hubcap.

It's on the button holding closed the left cuff of a somewhat important man's shirt.

Enlightenment can be found next to the elevator on the fourth level of the airport parking garage.

You can ask your dog for it, but he may not give it to you.

Look for it next to the pen in the pocket of the checkout girl's red vest. But only on Wednesdays.

Enlightenment is in the trunk, behind the jack.

You can hear it in the squeak of a hinge on the door at the local library.

It's in the breeze blowing unheard through an unseen tree.

It's in the space after the exhale and before the inhale.
You can find enlightenment in church, in that scratch on the back of the pew in front of you.
You can find it in the desert, just before the wind picks it up again.

Enlightenment is nothing.
Delusion is the greatest wonder.

Enlightenment was in your coffe cup before you poured in the coffee.
Now it's in your coffee cup.
Two point two billion years before your coffee cup was created, Enlightenment was in your coffee cup.
An hour and fifteen minutes after time swallows the universe, Enlightenment will be in your coffee cup.

You've always known where it is because it's exactly where you left it.

How can you not return to a place you never left?
You are dreaming that you are unenlightened.
You are dreaming that you are awake.

The question is: Why?
The answer is: Why not?

Jed McKenna

Alltså Jed McKenna...



Just nu känns det som om jag aldrig mer behöver läsa något mer än Spiritual Enlightenment - The damnedest thing. Nu är jag förstås bara på första boken och blir bara mer och mer deprimerad av innehållet.
Orsaken är att den är sann. Sanningen är deprimerande.

Jag har ingen aning om ifall Jed McKenna kommer att komma till någon slags Gudsbild eller liknande, men hittills verkar det mest vara frågan om ingenting, ingenting, ingenting.

Det värsta är att jag hellre skulle vilja känna igen mig i hans elever än i honom själv. De har åtminstone kvar sina underbara illusioner om hur det ska kännas att bli upplyst. Men det som Jed Mc Kenna kallar för truth realization är ju något annat. Vad är meningen med livet? Ingen.

Är det inte det jag har vetat hela tiden? Vi små människor uppe på scenen, doing our perfomance. No purpose. Just perfomance. Precis så ser jag för det mesta världen. Jag ska säga för det mesta, för jag är inte vaken hela tiden heller. Ibland känns det typ som om man slumrar till doing the "illusionthing", njuter ett tag för att sedan få en kalldusch in i Sanningen igen. Som är rätt så... ingenting.

Jag kan känna att jag hade mått bättre av att inte veta. Typ som vampyren (som Jed McKenna också tar som exempel i ett annat sammanhang) som sörjer sin mänsklighet och vägrar att dricka blod, värnar om de små resterna som finns kvar av det mänskliga i honom. Vad ska man annars ägna sig åt?

Frågan är - varför "kliar" det fortfarande? Varför kan jag inte nöja mig? Är det så patetiskt att det bara är ett ego som envist vill att mitt liv ska ha ett syfte, om så bara för att levas?

Jag har inga svar - jag läser vidare Jed McKenna och ser om han tycker att han har det.