Förväntningarna har jag skrivit som rubrik. Jo hur blev det nu då jämfört med vad jag hade förväntat mig? Jag trodde nog att jag inte hade några förväntningar alls, mer än att jag fullt accepterade att jag inte hade en aning och att jag skulle ta saker och ting som de kom.

Nu är Tim 12 dagar gammal och jag inser att jag haft en massa dolda förväntningar ändå på hur det skulle vara.

Så här är det i alla fall:

Han skriker inte alls så mycket som jag trodde att han skulle göra. Mycket mindre faktiskt än så länge...
Han vill äta mycket oftare än jag trodde.
Han kräks mycket mer än jag trodde.
Det är inte alls äckligt att byta blöjor - det trodde jag att det skulle vara.
Han är mycket sötare än jag trodde.
Jag älskar honom mycket mer än jag trodde att jag var kapabel att älska någon över huvudtaget.
Jag är mycket känsligare än jag var innan.
Jag hade accepterat att jag skulle leva och sen dö, formligt iaf. Jag kan inte längre förlika mig med tanken. Jag klarar inte av tanken på att jag måste lämna Tim. Ever. Så... andlighetssökeriet ställer mig väl på ruta ett igen?  :) Egot har fått näring. Men också ordentligt med stryk. Jag är hopplöst reducerad till nummer två i mitt eget liv. Jag skulle dö för honom på fläcken. Jag skulle göra vad som helst för att rädda hans skinn. Rör honom och du är död innan du ens hinner blinka. Jag lovar!

Om förlossningen då?

Jag var så cool som jag trodde att jag skulle vara. Jag visste att det fanns kraft i mig, men jag hade ingen aning om vidden av den. Det finns ingen smärta i världen som kan skrämma mig längre. Jag hade ingen aning om att jag var så stark både fysiskt och mentalt. Häftigt vad förlossningen har gjort med min självkänsla. Det känns som om jag skulle kunna förflytta berg. Jag tog värkarna de första tio- tolv timmarna hemma under kvällen och natten, i lotusställning, fullt avslappnad och djupt inne i mig själv. Använde profylaxandning och meditation. På morgonen vid nio halv tio sa jag till Micke att det var dags att åka in, fortfarande väldigt lugn. Jag klädde på mig och väntade tålmodigt i hallen på honom. Han var inte lika lugn.

När vi kom in var jag öppen 8 cm. Precis som jag trodde skulle jag inte känna mig särskilt bekväm på sjukhuset och värkarna fortsatte, men jag öppnade mig inte mer under ett par timmar. De fick sätta värkstimulerande dropp på mig och då blev det en jäkla skjuts. Jag blev kompis med lustgasen och använde den de sista centimetrarna. Jag var totalt borta i mig själv. Har ingen aning om tid och rum, seglade över en värk i taget och koncentrerade mig på djup avslappning emellan. Fick ett riktigt känslosvall en gång och bara hängde över sängkanten och storgrät. Jag vet inte varför, men sorgen var den extremaste jag känt. Djup och förlösande. Micke var nära hela tiden, hjälpte mig genom att vara nära, nära. 

Ungefär 7 timmar efter att vi kommit in till BB Stockholm satte krystvärkarna igång. Och jag skulle beskriva det som att slungas ut i ett fulständigt inferno av smärta. Som att brännas på bål eller något. Totalt okontrollerat. Jag skulle beskriva det som att inte ens kunna sätta gränsen mellan vad som var jag och vad som var smärta. Det var som om hela jag VAR smärta. Då visste jag inte att det bara var två krystvärkar kvar. Totalt handlade det kanske om 15 krystvärkar. Smärtan i sig var det som gjorde grejen. Den var så outhärdlig att jag bara kallt bestämde att jag måste få slut på den, även om det skulle göra ännu mer ont och om jag skulle gå sönder fullständigt så måste den ta slut och därför krystade jag även fast jag på allvar trodde att jag skulle dö när som helst. Med en enda tanke - det måste ta slut, det måste ta slut, krystade jag. Kom ut nu, kom ut nu! Precis sådär klassiskt som en utomkroppsupplevelse hör jag mig själv skrika. Skrik som kommer från någon slags avgrund i mig själv, som jag inte hade en aning om existerade.

Och han kommer faktiskt ut. Min underbara son. Jag ser direkt att det är en pojke och jag blir så lycklig. Han andas och är helt sjukt söt. Barnmorskorna tar ut honom i ett annat rum och behandlar honom minst sagt omilt, för att han ska skrika. Men av någon anledning blir jag inte orolig. Jag har sett honom och han andas. Jag tänker snarare surt att alla bebisar måste väl för fan inte gapa när de kommer. Låt honom vara! :) (Typiskt mig att passa på att vara obstinat och besserwisser)

Han kommer in på mitt bröst och jag har hört att det tar tid för vissa att anknyta till sina barn, men för mig är verkligen kärleken total från första ögonkastet. Han har fullständigt stulit med hjärta för all framtid och det finns INGENTING jag kan eller vill göra åt det. Som en fullständig förälskelse vid första ögonkastet fast mycket starkare och bättre. Han finns under huden på mig, i blodet, i hjärtat och varenda liten cell jag har.

För alltid Tims mamma.

Prinsen Tim
Föddes 18 nov kl 18.49, 3080 g vikt, 48 cm lång.

Titta vad fina mina orkidéer är!!!



Så till dagens ämne - identitet.

En av de vanligaste frågorna man ställer sig, eller en grundläggande sådan under meditation är: vem är jag? Ibland kanske man börjar med att fråga: bor jag här? Man går igenom olika delar av kroppen och känner efter - bor jag här? Om man känner ett ja - här bor jag, går man sedan vidare igen till frågan - vem är jag? Vem är det som bor här?

Det är en grundläggande och mänsklig fråga som väl alla ställer sig på olika nivåer?

Ofta är det mycket lättare att konstatera vad jag INTE är om jag tittar på mig själv utifrån det jag tror på. Jag är inte mitt arbete, jag är inte min relation, jag är inte mitt kön, jag är inte min status, mina saker, mitt boende. Jag är inte mina sjukdomar, defekter och heller inte mina tankar eller känslor. Jag ÄR utan alla dem sakerna. Om vi skalar av alla lager av former som vi felaktgt identifierar oss med - vad finns kvar? Vad finns det i kärnan? Jo bara just varandet. Jag ÄR. Livet ÄR jag.

Att vara kvar i den vissheten under dagarna, att bara vara i sitt ÄR i varje här och nu och att låta handlingar uppstå ur det är ett ytterst tillfredställande sätt att leva sitt liv. Det andra är för mig slaveri och leder alltid förr eller senare till galenskap. Mitt huvud blir tokigt. :) Det handlar hela tiden om att förenkla saker, att inte ladda saker/ tankar/ känslor med ett innehåll som inte finns där.

Annars reduceras min identitet plötsligt till väldigt triviala saker och livet blir något helt annat:

Är du en sådan människa som vaccinerar dig mot svininfluensan? Jaha en sådan männsika!
Är du en sådan som köper en billig vinterjacka eller en dyr? Jaha en sådan människa!
Är du en sådan där människa som är andlig eller omedveten? Jaså, där ser man, en sådan människa!
Är du en sådan där människa som tar ut största delen av föräldraledigheten eller satsar på karriären istället? Jaha det var värst, det kunde man inte tro!

:) :) :) Det är för jäkla komiskt. Det är klart att jag inte ÄR en sådan människa. För inget av ovanstående bär på någon sanning eller något värde. Jag kan vända på påståendena så att de blir sina totala motsatser och de skulle inte ha något värde i att avgöra vem jag ÄR iaf. Det finns inget att slå hål på, inget att försvara.

En fråga som jag ofta ställer mig själv är hur man ska göra, när man upptäckt det här enkla och så börjar det klia i fingrarna när man känner av människor i sin omgivning som har exakt samma enkla liv framör nästippen, men krånglar till det för sig så att de blir alldeles knollriga till slut? Särskilt när det gäller människor som står en väldigt nära och som man älskar mer än andra. Det är ju så lockande ibland att vilja kasta sig in hos någon och "tala om hur de ska leva sina liv". Jamen om du bara ser vad jag ser så blir ju allt jättebra! Oftast vill inte människor ha den typ av hjälp som uppstår ur att en medmänniska är frustrerad över hur "lätt de skulle kunna förändra sig". :)

Men då hejdar jag mig. Jag behöver rannsaka mina skäl, jag behöver kontrollera att det inte är mitt ego som vill göda sig självt och skapa en ny identitet åt mig, Den som hjälper! Jag behöver stilla mig och lämna över. Jag behöver känna respekt för att andra människor har sin egen resa och förtroende för att om jag ska vara en del av den så blir jag det utan att forcera. Om en högre kraft har tänkt sig att det ska bli jag som hjälper en människa kommer det att bli så. Jag menar inte att man ska vara passiv om man kan hjälpa någon, men långsiktig och med tålamod och med rätt intentioner. Jag ser framför mig min andliga vägledares lugna ansikte. Möjligtvis lite roade leende när jag famlar efter insikter. Och känner så stor tacksamhet över att hon inte har pressat på mig insikter utan gett mig förtroendet att hitta dem själv. Hon har mer "buffat mig i rätt riktning" än talat om hur det är, vilket definitivt har varit ett framgångskoncept.

Annars gott folk kan jag tala om att jag hade obstruerat, strejkat, krånglat, bråkat, försvarat mig och muttrat svordomar mest hela tiden. För såna är vi, de flesta av oss iaf. Envisa som synden. :)

Jag ska göra apelsinmarmelad och köpa rosa nejlikor idag tror jag.

Kramar

Systembolaget! Hajar till. Just det, systembolaget.

Jag har ingenting där att göra. Usch.

Jag tittar på något annat, rakt fram, fortsätter att gå. Jag glömde att det låg där.

Fast jag funderade här om dagen på om det fanns alkoholfri glögg. Alltså helt alkoholfri. Ska jag gå in och titta kanske? Stannar, fortsätter gå några steg. Tvekar, går igen. Kalkylerar. Det vore roligt om de hade alkoholfri glögg. Skulle jag kunna komma ut därifrån med något annat och bara gå hem och dricka upp det? Återfall? Skulle jag kunna det?

Hur mår jag? Jag är ju lite deppig, är jag i riskzonen idag? Känner mig lite trött och hängig. Lite ensam.

Men helvete! Jag måste väl för fan kunna gå in på systembolaget och titta efter alkoholfri glögg! Går beslutsamt in.

Tittar i golvet. Sneglar på glögghyllan, stora skyltar med Glögg, glögg, glögg. Tittarinte på förpackningarna eller flaskorna, utan sneglar bara på % halten på skyltarna under. Fan det verkar inte finnas.

Usch, tänk om någon jag känner ser mig. Känner mig skyldig. Får syn på en ställning med systembolagets tidning, kollar i en glöggartikel där om det finns något om alkoholfri glögg. Det finns en, men det är under 0,5 %. Jag vill inte ha alkohol ALLS. Funderar på att fråga i informationen, men det är bara jobigt. Han kommer att anse att det alternativ de har under 0,5 % är alkoholfritt och jag vill inte ens hamna i sistsen att förklara varför jag inte tycker det. Nä jag skiter i det här.

Jag fortsätter stirra i golvet och fantiserar om att någon jag känner ser mig där och undrar varför.

Det här är inte jag, jag ska inte vara här. Det är dags att gå ut nu. Case is closed.

Tänk när jag var en lika naturlig del av det här systembolaget som de andra här. När jag förväntansfullt gick runt och plockade ner dyra rödviner i en korg. Som jag skulle ställa in i skåpet hemma. Förrådet. Som alltid var slut. Vetskapen om att det skulle bli så bra och mysigt. Pinot Noir. Kan känna hur det drar i kinderna, känner med ens lukten, smaken av rödvinet. Förväntan och tryggheten att det var fixat. Magic!



Det var mysigt! Lättande. Något att göra. Något att se fram emot. Trygghet. Jag saknar det.

Nu ska jag ut härifrån.

Konstaterar att jag inte ens har tittat på flaskorna där inne. Jag har inte sett en flaska. Jag har inte vågat titta på flaskorna.

Det är systembolaget för mig. 

GÅR inte att sova.

Så nu har jag gett upp. Jag har legat i någon timme och snorat, kan inte andas ordentligt. Det gör ont i ena skinkan och drar ner i benen som känns stumma. Dessutom är det grenar utanför fönstret som ligger och slår på sovrumsfönstret, så det är helt fucked up omöjligt att sova nu. Bebben sparkar runt och far i magen hela tiden.

Så nu är jag uppe och dricker te istället. Lyssnar på Vata musik. :)

Så här känner jag mig. :)



Det är en himla tur att jag är föräldraledig nu, annars vet jag att det är lätt att få panik när man vaknar så här och inte kan somna om. Nu spelar det ju faktiskt ingen som helst roll! Whatever, jag kan sova sen!

Det är inget fel på natten.