Min identitet och hur hjälper man någon?
Titta vad fina mina orkidéer är!!!
Så till dagens ämne - identitet.
En av de vanligaste frågorna man ställer sig, eller en grundläggande sådan under meditation är: vem är jag? Ibland kanske man börjar med att fråga: bor jag här? Man går igenom olika delar av kroppen och känner efter - bor jag här? Om man känner ett ja - här bor jag, går man sedan vidare igen till frågan - vem är jag? Vem är det som bor här?
Det är en grundläggande och mänsklig fråga som väl alla ställer sig på olika nivåer?
Ofta är det mycket lättare att konstatera vad jag INTE är om jag tittar på mig själv utifrån det jag tror på. Jag är inte mitt arbete, jag är inte min relation, jag är inte mitt kön, jag är inte min status, mina saker, mitt boende. Jag är inte mina sjukdomar, defekter och heller inte mina tankar eller känslor. Jag ÄR utan alla dem sakerna. Om vi skalar av alla lager av former som vi felaktgt identifierar oss med - vad finns kvar? Vad finns det i kärnan? Jo bara just varandet. Jag ÄR. Livet ÄR jag.
Att vara kvar i den vissheten under dagarna, att bara vara i sitt ÄR i varje här och nu och att låta handlingar uppstå ur det är ett ytterst tillfredställande sätt att leva sitt liv. Det andra är för mig slaveri och leder alltid förr eller senare till galenskap. Mitt huvud blir tokigt. :) Det handlar hela tiden om att förenkla saker, att inte ladda saker/ tankar/ känslor med ett innehåll som inte finns där.
Annars reduceras min identitet plötsligt till väldigt triviala saker och livet blir något helt annat:
Är du en sådan människa som vaccinerar dig mot svininfluensan? Jaha en sådan männsika!
Är du en sådan som köper en billig vinterjacka eller en dyr? Jaha en sådan människa!
Är du en sådan där människa som är andlig eller omedveten? Jaså, där ser man, en sådan människa!
Är du en sådan där människa som tar ut största delen av föräldraledigheten eller satsar på karriären istället? Jaha det var värst, det kunde man inte tro!
:) :) :) Det är för jäkla komiskt. Det är klart att jag inte ÄR en sådan människa. För inget av ovanstående bär på någon sanning eller något värde. Jag kan vända på påståendena så att de blir sina totala motsatser och de skulle inte ha något värde i att avgöra vem jag ÄR iaf. Det finns inget att slå hål på, inget att försvara.
En fråga som jag ofta ställer mig själv är hur man ska göra, när man upptäckt det här enkla och så börjar det klia i fingrarna när man känner av människor i sin omgivning som har exakt samma enkla liv framör nästippen, men krånglar till det för sig så att de blir alldeles knollriga till slut? Särskilt när det gäller människor som står en väldigt nära och som man älskar mer än andra. Det är ju så lockande ibland att vilja kasta sig in hos någon och "tala om hur de ska leva sina liv". Jamen om du bara ser vad jag ser så blir ju allt jättebra! Oftast vill inte människor ha den typ av hjälp som uppstår ur att en medmänniska är frustrerad över hur "lätt de skulle kunna förändra sig". :)
Men då hejdar jag mig. Jag behöver rannsaka mina skäl, jag behöver kontrollera att det inte är mitt ego som vill göda sig självt och skapa en ny identitet åt mig, Den som hjälper! Jag behöver stilla mig och lämna över. Jag behöver känna respekt för att andra människor har sin egen resa och förtroende för att om jag ska vara en del av den så blir jag det utan att forcera. Om en högre kraft har tänkt sig att det ska bli jag som hjälper en människa kommer det att bli så. Jag menar inte att man ska vara passiv om man kan hjälpa någon, men långsiktig och med tålamod och med rätt intentioner. Jag ser framför mig min andliga vägledares lugna ansikte. Möjligtvis lite roade leende när jag famlar efter insikter. Och känner så stor tacksamhet över att hon inte har pressat på mig insikter utan gett mig förtroendet att hitta dem själv. Hon har mer "buffat mig i rätt riktning" än talat om hur det är, vilket definitivt har varit ett framgångskoncept.
Annars gott folk kan jag tala om att jag hade obstruerat, strejkat, krånglat, bråkat, försvarat mig och muttrat svordomar mest hela tiden. För såna är vi, de flesta av oss iaf. Envisa som synden. :)
Jag ska göra apelsinmarmelad och köpa rosa nejlikor idag tror jag.
Kramar
Så till dagens ämne - identitet.
En av de vanligaste frågorna man ställer sig, eller en grundläggande sådan under meditation är: vem är jag? Ibland kanske man börjar med att fråga: bor jag här? Man går igenom olika delar av kroppen och känner efter - bor jag här? Om man känner ett ja - här bor jag, går man sedan vidare igen till frågan - vem är jag? Vem är det som bor här?
Det är en grundläggande och mänsklig fråga som väl alla ställer sig på olika nivåer?
Ofta är det mycket lättare att konstatera vad jag INTE är om jag tittar på mig själv utifrån det jag tror på. Jag är inte mitt arbete, jag är inte min relation, jag är inte mitt kön, jag är inte min status, mina saker, mitt boende. Jag är inte mina sjukdomar, defekter och heller inte mina tankar eller känslor. Jag ÄR utan alla dem sakerna. Om vi skalar av alla lager av former som vi felaktgt identifierar oss med - vad finns kvar? Vad finns det i kärnan? Jo bara just varandet. Jag ÄR. Livet ÄR jag.
Att vara kvar i den vissheten under dagarna, att bara vara i sitt ÄR i varje här och nu och att låta handlingar uppstå ur det är ett ytterst tillfredställande sätt att leva sitt liv. Det andra är för mig slaveri och leder alltid förr eller senare till galenskap. Mitt huvud blir tokigt. :) Det handlar hela tiden om att förenkla saker, att inte ladda saker/ tankar/ känslor med ett innehåll som inte finns där.
Annars reduceras min identitet plötsligt till väldigt triviala saker och livet blir något helt annat:
Är du en sådan människa som vaccinerar dig mot svininfluensan? Jaha en sådan männsika!
Är du en sådan som köper en billig vinterjacka eller en dyr? Jaha en sådan människa!
Är du en sådan där människa som är andlig eller omedveten? Jaså, där ser man, en sådan människa!
Är du en sådan där människa som tar ut största delen av föräldraledigheten eller satsar på karriären istället? Jaha det var värst, det kunde man inte tro!
:) :) :) Det är för jäkla komiskt. Det är klart att jag inte ÄR en sådan människa. För inget av ovanstående bär på någon sanning eller något värde. Jag kan vända på påståendena så att de blir sina totala motsatser och de skulle inte ha något värde i att avgöra vem jag ÄR iaf. Det finns inget att slå hål på, inget att försvara.
En fråga som jag ofta ställer mig själv är hur man ska göra, när man upptäckt det här enkla och så börjar det klia i fingrarna när man känner av människor i sin omgivning som har exakt samma enkla liv framör nästippen, men krånglar till det för sig så att de blir alldeles knollriga till slut? Särskilt när det gäller människor som står en väldigt nära och som man älskar mer än andra. Det är ju så lockande ibland att vilja kasta sig in hos någon och "tala om hur de ska leva sina liv". Jamen om du bara ser vad jag ser så blir ju allt jättebra! Oftast vill inte människor ha den typ av hjälp som uppstår ur att en medmänniska är frustrerad över hur "lätt de skulle kunna förändra sig". :)
Men då hejdar jag mig. Jag behöver rannsaka mina skäl, jag behöver kontrollera att det inte är mitt ego som vill göda sig självt och skapa en ny identitet åt mig, Den som hjälper! Jag behöver stilla mig och lämna över. Jag behöver känna respekt för att andra människor har sin egen resa och förtroende för att om jag ska vara en del av den så blir jag det utan att forcera. Om en högre kraft har tänkt sig att det ska bli jag som hjälper en människa kommer det att bli så. Jag menar inte att man ska vara passiv om man kan hjälpa någon, men långsiktig och med tålamod och med rätt intentioner. Jag ser framför mig min andliga vägledares lugna ansikte. Möjligtvis lite roade leende när jag famlar efter insikter. Och känner så stor tacksamhet över att hon inte har pressat på mig insikter utan gett mig förtroendet att hitta dem själv. Hon har mer "buffat mig i rätt riktning" än talat om hur det är, vilket definitivt har varit ett framgångskoncept.
Annars gott folk kan jag tala om att jag hade obstruerat, strejkat, krånglat, bråkat, försvarat mig och muttrat svordomar mest hela tiden. För såna är vi, de flesta av oss iaf. Envisa som synden. :)
Jag ska göra apelsinmarmelad och köpa rosa nejlikor idag tror jag.
Kramar