Den glade busschauffören
Det här är ju fantastiskt!
I morse när jag åkte buss blev jag så fascinerad av den lycklige busschauffören. Mitt i det kalla regngråa oktobervädret körde han fram i sin uppvärmda trygga röda SL-buss. De frusna, måndagströtta passagerarna som självklart missat föregående buss, pga. försenat pendeltåg innan, stod likbleka och svenskt inåtvända med mungiporna vid knäna. Alla önskade att de var någon helt annanstans. Inte en enda var nöjd med att befinna sig där de var och heller inte särskilt förtjusta i tanken på att vara på väg till jobbet en måndagsmorgon.
Jag själv hade boostat mitt humör med en nybakad kanelbulle och en rykande varm caffe latte och tyckte nog att livet var ganska härligt ändå och blev ännu mer varm innombords när jag möttes av den vackra asiatiske själ som hade ett leende som nådde ögonen, var äkta och som en sol mitt i den mörka morgonen.
- Åh vad härligt - morgonens första kaffe va? Vad underbart det luktar sa han.
- Ja visst sa jag, förvånad till max över att ens ha blivit tilltalad av en busschaufför.
Jag sitter ofta längst fram för jag tycker om att se ut genom den stora fönsterrutan i fram. Så underbart det var idag att få sitta där och se denna busschaufför. Till varje passagerare hade han en stort och äkta leende och han hälsade varje passagerare välkommen, småpratade lite med någon och erbjöd sin hjälp till de passagerare som hade tunga väskor.
Innan han körde ställde han sig upp, kontrollerade i backspegeln och vände sig om för att se att alla passagerare säkert hade funnit sina platser. Att ingen skulle skadas eller ramla. Han fick mig att tänka på en herde som samlar sina lamm för att lotsa dem från en plats till en annan.
Han visslade förnöjt när han körde och jag tänkte på att trots att vi passagerare allihop hade klivit på bussen med surmulen uppsyn och där ytterst få hade besvarat hans vänliga kommentarer och hans leende, så hade han fortfarande kvar sitt goda humör och sin äkthet.
Det är storartat! Vilken resurs en sådan människa är för mänskligheten. För att inte tala om för SL!
Den här människan är vår lärare. Mer andlighet än vad han hade, medvetet eller omedvetet, får man leta länge efter idag.
Tack till busschauffören, som idag är min lektion.
I morse när jag åkte buss blev jag så fascinerad av den lycklige busschauffören. Mitt i det kalla regngråa oktobervädret körde han fram i sin uppvärmda trygga röda SL-buss. De frusna, måndagströtta passagerarna som självklart missat föregående buss, pga. försenat pendeltåg innan, stod likbleka och svenskt inåtvända med mungiporna vid knäna. Alla önskade att de var någon helt annanstans. Inte en enda var nöjd med att befinna sig där de var och heller inte särskilt förtjusta i tanken på att vara på väg till jobbet en måndagsmorgon.
Jag själv hade boostat mitt humör med en nybakad kanelbulle och en rykande varm caffe latte och tyckte nog att livet var ganska härligt ändå och blev ännu mer varm innombords när jag möttes av den vackra asiatiske själ som hade ett leende som nådde ögonen, var äkta och som en sol mitt i den mörka morgonen.
- Åh vad härligt - morgonens första kaffe va? Vad underbart det luktar sa han.
- Ja visst sa jag, förvånad till max över att ens ha blivit tilltalad av en busschaufför.
Jag sitter ofta längst fram för jag tycker om att se ut genom den stora fönsterrutan i fram. Så underbart det var idag att få sitta där och se denna busschaufför. Till varje passagerare hade han en stort och äkta leende och han hälsade varje passagerare välkommen, småpratade lite med någon och erbjöd sin hjälp till de passagerare som hade tunga väskor.
Innan han körde ställde han sig upp, kontrollerade i backspegeln och vände sig om för att se att alla passagerare säkert hade funnit sina platser. Att ingen skulle skadas eller ramla. Han fick mig att tänka på en herde som samlar sina lamm för att lotsa dem från en plats till en annan.
Han visslade förnöjt när han körde och jag tänkte på att trots att vi passagerare allihop hade klivit på bussen med surmulen uppsyn och där ytterst få hade besvarat hans vänliga kommentarer och hans leende, så hade han fortfarande kvar sitt goda humör och sin äkthet.
Det är storartat! Vilken resurs en sådan människa är för mänskligheten. För att inte tala om för SL!
Den här människan är vår lärare. Mer andlighet än vad han hade, medvetet eller omedvetet, får man leta länge efter idag.
Tack till busschauffören, som idag är min lektion.