Den här veckan har varit jättehärlig. I måndags fick jag träffa en vän till mig som betyder jättemycket för mig och som har vissa speciella funktioner i mitt liv. Hon är bland de mest lärorika personer som jag någonsin fått förmånen att träffa och en av de som har haft den mest avgörande betydelsen för min utveckling. Jag har självklart lagt ner arbetet själv, men hon har pekat ut riktningen för mig och hjälpt mig att vrida om rätt nycklar när jag har fastnat.
När jag pratar så lyssnar hon verkligen. Det är en förmån att ha en sådan person i sin närhet, få förunnat tror jag!

Mitt arbete går bra. Jag har jobbat lite hårdare än vanligt, för jag vill lämna över på ett bra sätt innan jag går hem på mammaledighet om en vecka. Mitt arbete och de relationer jag har där är ett utmärkt forum för att träna andligt. På ett arbete finns det gott om möjligheter att träna tolerans, självkänsla, generositet och att avidentifiera sig från sitt ego. Jag kan träna på att ge det där lilla extra hela tiden. Att göra saker som kanske inte absolut ger mig fördelar, utan bara låter sig göras om jag verkligen vill väl. Prestige är väl det absolut vanligaste trubblet för mig, att identifiera det när det dyker upp och istället för att gå i fällan, göra precis tvärtom och välja ödmjukhet.

En arbetsplats är ett forum där det finns proppfullt med tillfällen då jag stöter på omedvetna, galna människor och i dem finner en ännu större utmaning att behålla min medvetenhet. Att verkligen vara närvarande och inte falla för min egen omedvetenhet.

Det absolut viktigaste när jag går hem efter en dag är att inte falla för egots sista frestelse - att frossa i andligt högmod och att höja mig själv till skyarna. Istället tänker jag; tack för att jag fått tillfällen att lära mig, tack för att jag kanske lyckats glädja någon. Låt mig nu släppa dagen som varit, utan att döma saker som väl eller illa och låt mig komma ner på neutral mark så att jag i morgon kan börja på noll igen, med intentionen att göra varje här och nu till något lärorikt och i enlighet med vad universum önskar. Bara så, inte särskilt krånligt. :)

Samma andliga träning blir en ännu större utmaning när det gäller mina nära relationer. Min familj och min släkt. Ofta präglade av en enorm omedvetenhet, smärta, olösta konflikter. Jag som barn regredierar och känner mig missförstådd. Mina föräldrar uttrycker sin oro eller kärlek på ett sätt som stjälper mer än hjälper och förstår inte alls "varför det alltid blir så fel" eller varför jag som barn inte bara kan skärpa mig och inse vad som är "rätt". Också detta har jag fått tillfälle att träna på i veckan och det har bara gått bra. Gamla mönster måste inte leva kvar i mig, bara för att det gör det i andra. Jag kan inte påverka hur andra människor beter sig eller vad de pratar om eller uttrycker. Jag kan bara påverka vad jag själv bidrar med och vad jag väljer att delta i.

Eckhart Tolle har ett så bra exempel med hur han studerar änder som fridfullt simmar omkring i en damm. Plötsligt simmar någon in på någon annans territorium och det uppstår en konflikt. En tillfällig kamp uppstår, men när den är över stillar sig friden igen. Änderna skakar på sina vingar och gör sig av med överskottsenergi som konflikten skapat och återgår sedan till sitt lugn. Jämförelsen han gör med människan är slående, att vi i samma situation skulle spara på en massa mentalt skräp i form av ett sårat ego som fortsätter att älta det inträffade. Han säger helt enkelt att människor är den enda form som inte kan konsten att skaka på vingarna för att göra sig av med det förflutna. Eftersom egot är det unika för vår form. Det finns inga andra djur eller växter som bär på ett ego. Vi kan lära oss av änderna! Jag vill vara som en and när jag umgås med de jag älskar mest, vara stilla och i frid och om jag ända råkar höra något som väcker mitt ego eller min omedvetenhet, få lära mig konsten att bara skaka på vingarna sen.

Min erfarenhet so far, i mitt väldigt "nykläckta" stadium, som den fula ankungen som plötsligt insett att hon kanske trots allt är en svan, eller åtminstone väljer att vara det, är att världen fullständigt förändras. I lika stor utsträckning som jag själv skakas i grundvalarna av det jag trodde var jag, i lika stor utsträckning förändras världen som om en universal jordbävning inträffat. Plötsligt faller allt helt annorlunda. Det är som att världen och jag blir speglingar av något helt annat. Inte separerade från varandra, utan som en del i varandra och allt annat. Där det som kommer i min väg plötsligt känns fullständigt/ komplett och fridfullt. Och den största och mäktigaste känslan i mitt liv har förvandlats från tvivel och rädsla till tacksamhet och en känsla av att vara direktuppkopplad mot resten av universum. ;)

Livet är altså en andlig lekton och när det får lov att vara just det så löser sig allt. Här och nu.