2009-10-28 @ 11:48:21 Permalink Andlighet Kommentarer (5) Trackbacks ()
Jag skulle försöka förklara en jättesvår fråga som jag fick av en anhörig i morse som handlade om att kunna se Gud. Hon hade sett ett inslag på youtube; (Papaji - Show me God.)
Jag hade en kvart på mig att försöka förklara ett oförklarbart ämne som är skitenkelt och jättesvårt. Som egentligen inte går att beskriva i ord, men som ändå går att peka i riktning mot.
Jag skrev ned hur jag har hållt på i mitt sökande. Jag är nyfiken på hur andra har gjort! Tolle Eckhart, Tibetanska Livs- och dödsboken, Bahagavad Ghita, Stora boken AA och min andliga lärare har inspirerat mig hittills. Jag har förstås inte kommit på någonting själv utan är helt och hållet i klorna på vad så många andra innan mig redan har kommit till insikt om. :)
Studierna
- Började med att studera hindret, vilket är det stora mänskliga egot. Studerade dess väsen, hur det fungerar, vad det bidrar med i mitt liv.
- Studera sedan det manifesterade och bedömde ”verklighetsgraden” i det. Hur säker är formen, hur beständig är den? Läste kvantfysik! Består världen i första hand av form eller i första hand av ”space”? Testade mina uppfattningar!
- Studerade tankar och känslor såsom former/ materia istället för som sanningar om verkligheten. Identifierade illusionen i dem.
- Studerade tiden. Lärde mig att skilja mellan klocktid och psykologisk tid. Studerade hur träden och djuren gör, vilken tidsuppfattning har dem? Är de mindre verkliga än jag?
- Studerade olika ”portar” till det omanifesterade/ sanningen/ Gud/ universum/ Det/ tystnaden/ friden etc.
- Gjorde upp med mitt gudsbegrepp. Kom fram till att om den mentala bilden av GUD hindrade mig från att tro/ veta – så var det bara att släppa den och börja om på noll! Jag sökte ett tag i kyrkan och i kristendomen, men hittade inte min Gud där. Insåg att jag kan tillhöra en religion eller låta bli. Jag är fullständigt fri i att välja vad Gud är. Det struntar Gud i. Det är bara människor som tycker sånt är viktigt.
- Studerade vad som menas med att ”dö innan man har dött” – Tibetanska livs och dödsboken.
- Studerade Bahagvad Gita för att se min roll på ett arbete. (tips från min andlige vägledare)
Acceptansen
- Accepterade att mitt ego var hindret. Lät det komma och gå utan att döma det. Accepterade mina mänskliga villkor, men slutade gradvis identifiera mig med dem. Jag ÄR inte mitt ego.
- Accepterade att det som jag uppfattat som verkligheten hittills inte alls behöver vara sant. Det är bara min uppfattning! Inget mer! Accepterade att varken jag eller mänskligheten sitter på någon sanning, människan är INTE Gud. Världen är istället möjligheter i ett så fantastiskt invecklat mönster, att det bara KAN finnas en förklaring till hur detta så perfekt samspelar. Kalla det Gud eller något annat som passar dig.
- Accepterade att mina känslor och tankar inte är sanningen. De är bara former som allt annat. Lät dem komma och gå, men identifierade mig inte med dem. Kom till insikt om att jag ÄR oavsett dem. Såg istället mig själv som betraktaren av mina känslor och tankar. De är varken bra eller dåliga – de bara är. Jag är människa.
- Accepterade att det inte finns någon verklighet i det förflutna eller i framtiden. Det finns bara här och nu. Jag kan inte uträtta något varken igår eller imorgon just nu. Bara just nu, kan jag välja att vara närvarande. Försöker sluta göra misstaget att döma den nuvarande situationen som bra eller dålig, sluta göra motstånd mot den. Jag kan göra det, men det är vansinnigt. Den ÄR ju ändå och ingår i något mycket större än mig! (Eckhart Tolle förstås)
- Accepterade att mitt ego protesterade högljutt och kraftfullt mot allt det här. Ju mer närvarande i nuet jag blev, ju mer fri jag blev från mitt ego och ju närmare jag kom sanningen, desto knepigare tankar serverade egot mig Lyssnade på min andlige vägledare som sa - Se det som andligt smicker!
Vardagen
- Strävade efter att praktisera mitt nyfunna medvetande och min närvaro i alla situationer i mitt liv. Gör det löpande.
- Återförde/ återför mig själv envist till nuet och insåg/ inser att jag inte har/hade några problem, bara livssituationer. Lämnade över mina beslut till en högre kraft, rannsakade mitt ego och mina motiv. Handlade om det behövdes. (absolut! klurade på hur fasen jag skulle veta när det behövdes eller inte – det var helt ok. Accepterade att det var så, jag är ju människa.)
- Tränade min självkänsla – tänkte på att jag var/ är fullkomlig och komplett som människa genom att jag är skapad av Gud. Inte speciellare än någon annan, men lika unik som allt annat och därmed oerhört värdefull.
- Genomskådade/ genomskådar löpande illusionerna av tid, känslor, tankar.
- När vansinne/ motstånd rådde/ råder i mig – såg det som andliga lektioner och möjligheter till utveckling!
- Mediterade och började be till något - starkare än mig själv räcker bra. Jag behöver inte definiera det.
Den springande punkten
- Till slut hamnade jag vid en punkt där jag trodde att jag skulle bli galen/ vansinnig. Vilket ligger precis på gränsen till upplysning fick jag veta av min andlige vägledare. Accepterade alla galna protester från egot som kom i form av vansinniga idéer och krumsprång, som ett än mer andligt smicker. Förstod precis en munk som sa - Att för guds skull om du är nöjd med din dröm om livet och finner tillfredställese i den - sök för guds skull inte andligt. Det är smärtsamt och gör ont!
Min andlige vägledare lugnade mig. Tvivlet protesterade ilsket och kraftfullt!
- Insåg att jag inte kunde BLI upplyst, eller finna Gud på det sättet som jag trodde. Inte senare, i framtiden. Inte när jag hade läst lite till eller hualigen "FÖRSTÅTT". :) Att upplysning inte går att sträva efter som något som jag kan få eller äga. Blidde mer än lovligt tokig på det ett tag – vilket också var helt ok! Jag är ju fortfarande bara en människa. :) Såg klippet med Tolle när han talar om upplysning. Om och om igen!
- Valde en av portarna till sanningen. (studera Tolle) Trädde in i den i det här och nu som råder just nu. (eftersom det inte finns något annat tillfälle) ;)
- Plötsligt visste jag – inte trodde, inte tvivlade. Utan visste! Jag kom att SE eller snarare känna/ veta Gud.
- Tittade på Papaji – What is God? Tipsad av min andlige vägledare, som en gång haft honom som vägledare (samma som min anhörige ställde frågan om) Skrattade hjärtligt och lyckligt och förstod det självklara/ enkla.
-What do you se, without the doubt?
-I see God!
- Insåg att jag hela tiden varit upplyst/ är upplyst och att jag oavsett alla steg som jag tagit ovanför, hela tiden varit det – bara blind och omedveten för det och med för taskig självkänsla för att tro att jag var värd det! Ändå fanns det på något konstigt sätt inga genvägar. Skrattade gott igen! Insåg också risken i att bli högmodig i detta. Insåg att detta inte alls gör mig speciell.
- Såg/ ser världen fullständigt förändras framför ögonen på mig! Ger Gud all choklad (Papaji - Show me God) jag kan hitta och tar tacksamt emot allt jag får. Tackar för mina mänskliga villkor - dömer inte ut dem. Insuper varje nu som en svamp. Älskar leken med formerna omkring mig (titta bara på höstlöven). Fortsätter att bara vara människa - varken mer eller mindre. Är hellre mänsklig än konsekvent.
Älskar allt!
Och så blir jag mamma snart och fick träffa den glade busschauffören i morse igen!
Gud briljerar. :)
Kommentarer
Postat av: Björn Clausen
Hej!
Tack för underbar läsning! Hittade hit efter att du kommenterat min tramsiga kommentar om Eckhart Tolle som hämtar på dagis ... väldigt tramsigt men jag kan bli sån ibland:)
Hursomhelst skrev du en intressant sak, väl värd att begrunda. Självkänslan som sista hindret. När jag läste din historia här förstod jag mer varför du skrev så. Som sagt, väl värt att grunna på. Jag återkommer. Nu vill jag bara säga att det finns en praktisk sida av det här. Låt oss säga att det handlar om en punkt där alla frågor fallit bort. Om man är där. Då kan man såklart tala om det. Men varför? Jo, för att hjälpa alla andra sökare och därmed ta på sig det svåra, svåra uppdraget att vägleda andra på den här vägen. Om man är redo att undervisa, då kan man säga att man "inte längre har några frågor", annars ser jag ingen praktiskt poäng ... gör du? Typ att vännerna som inte söker skulle bli skitimpade, wow, häftigt, har du blitt upplyst, GRATTIS!!
Näe, det funkar ju inte så. Man deklarerar det för andra sökare i avsikt att hjälpa.
Men jag antar att du menar att det finns ett värde att deklarera det för sig själv. Det är som sagt tänkvärt. Jag har nämligen gjort detta vid minst ett par tillfällen de senaste 5 åren. Men det gick över ... kan man säga. Det visade sig vara mer värdefullt att få löneförhöjning på jobbet. Så har det varit för mig.
Vad jag nu grunnar på nu är, kan jag VERKLIGEN vara till någon hjälp för andra sökare. Jag menar VERKLIGEN?
Berätta gärna mer om hur du tänker i detta!
Ja, och i annat också. Skriv, dela, det är så roligt att läsa! Får jag länka till dig?
Postat av: Lilla Loppis
Hej Björn!
Gud vad roligt att du svarade!
Jag tror att vi är inne på en fråga om syfte, eller hur? Vad är syftet med den här resan då, till den andliga insikten? Vad ska jag göra med den nu när jag äntligen har kommit dit? Jag kan väl lika gärna bli uttråkad nu och satsa på löneförhöjningen istället, eller? :) Ska jag hjälpa andra nu, eller bara vara hemligt nöjd med detta? Vad ska jag göra med det här?
Men är inte det ytterligare ett sätt för egot att högljutt protestera mot sin undergång? Att försöka göra något stort, ädelt och viktigt av det här. Något som särskiljer mig från alla andra individer. Gör mig speciell.
Kan man inte bara vara nöjd? Spelar det verkligen någon roll om man vägleder/ undervisar? Jamen annars märks det ju inte!!! :) Är det inte lite roligt hur egot snackar?
Kanske spelar det inte så stor roll om det från början är en strävan efter något bättre som leder oss in på den andlige vägen, kanske spelar det ingen roll om vi delar med oss eller inte? Måste det det? De allra flesta av oss börjar väl i någon form av lidande, åtminstone gjorde jag det. Trodde nog från början att jag skulle hitta den berömda lyckan. Paketet med röda sidensnören, som jag skulle kunna öppna när "jag blev klar" och lyckan skulle bara flöda in i mitt liv forever & ever – amen!
Förmodligen inte va? Men jag kan finna en frid. Klyschigt, ja visst - men sant. Jag känner verkligen en frid, en stillsamhet i hjärtat. En acceptans för att jag är människa och säkert kommer att ha alla möjliga perioder av upp och nedgångar, att det är mina förutsättningar att försöka förstå trots att jag inte ens kan sätta fingret på vad det är jag vill förstå. Men i varje här och nu, kan jag acceptera mig själv i det och därmed känna ett lugn. Det är okej lilla gumman – du vill förstå igen. Ditt intellekt vill ha mening och ta tillbaka sina förluster.
Det är som det ska vara. :) I AA pratar man massvis om att släppa taget och lämna över. Jag måste inte förstå allt. Jag kan lämna över det här. NU kan jag göra det. Lämna över frågan till en högre kraft.
Om du känner att det är vad du vill, hjälpa andra - vänd dig bort från dig själv och ditt ego, fråga Gud - Visa mig hur jag kan vara till nytta för andra. Använd mig i ditt syfte. Låt din vilja ske - inte min. :)
Låt saker/ händelser/ människor komma i din väg istället för att försöka klämma in dem där. Andliga eller inte. Tacka för dem. Släpp taget. Känn friden och tålamodet. Förtröstan. Det är okej, allt är som det ska vara.
Ja - du kan självklart vara till hjälp för andra. VERKLIGEN. Du kan vara helt lugn.
Postat av: Björn Clausen
Hej igen!
Jo, jag vill gärna förklara vad jag menade med min fråga om jag VERKLIGEN kan vara till hjälp för andra. Som jag ser det finns det bara ett nu, en närvaro, helt fri från tiden och helt gränslös och dimensionslös. När man klart ser att detta är vad jag är, det enda jag kan vara, ja då blir världen helt ny. Nyfödd. Då fungerar inte längre dom gamla sätten att tänka - som jag och andra, mening eller syfte. Det var det jag menade tror jag. Ibland kastar jag bara ur mig saker utan att förklara vad jag menar. Jag får lära mig att bli mer tydlig och inte så mystisk.
Många delar ju den här upplevelsen av att det faktiskt inte finns några andra att hjälpa. Det enda som är verkligt och NÄRVARANDE är ETT. Vi är alla ETT säger vi ju. Det kan egot aldrig förstå. Egot kan aldrig klura ut vad det skall göra med detta, för "detta" ETT hör inte till egots drömlika, icke-närvarande tidsdröm.
I NÄRVARON finns inte ego-koncept som:
Nu är jag uppvaknad och snart skall andra vakna upp om jag hjälper dom.
Så vad skall egot göra?
Det kan ta till sig ord som du nämner - släppa taget, känna friden och tålamodet, FÖRTRÖSTAN. Jag tror du svarade på min fråga faktiskt. Jag ser det nu. Kanske var det jag inte inte förstod min egen fråga. Så det kan bli:)
Jag fortsätter läsa här. Det är en fröjd. Vi är så många fler än vi tror som kastat oss in i det här äventyret. Handlöst. Fulla av tillit. Och att dela äventyret är hela grejen. Har du kollat upp dom andra bloggarna jag länkat till? Dom är guld!
Postat av: Lilla Loppis
Hej Björn!
Det är roligt att läsa dina svar - jag måste läsa flera gånger för att försöka förstå och det är kul!
Utan att ge mig in i några diskussioner om vichara eller nondualism, för det är lite för svårt för mig ännu, men jag måste fråga. Kan vi inte vara både ETT och ALLT samtidigt? Både ett "eget" medvetande, som lånat en kropp tillfälligt här med medföljande tankar och känslor och ett ALLT där detta medvetande också är ihoplänkat med ett ALLT kosmiskt medvetande.
Vet du, jag kan dela med mig av en väldigt personlig upplevelse. Lite tramsig - men whatever. :)
I våras när jag blev med barn, hade jag precis börjat se mig själv som en del i ETT närvarande, framför allt en del av ALLT. Jag ville intellektuellt sett vänta ett tag med att bli med barn och jag och min man skulle gifta oss i september. Men känslomässigt bad jag flera gånger om att jag skulle bli med barn ändå. Jag ville tydligen det. :)
Sen blev det ännu mer joxigt när jag började skriva en massa flummiga mail till min andliga vägledare, som handlade om att jag nu "kände att det fanns en liten själ som var redo att födas in i världen". En liten extra närvaro som jättetydligt ville till. Mycket personlig och separat, men ändå en del av allt annat. Jag hade en så stark känsla av det.
Mina böner förändrades och jag kom på mig själv om att be om förtroendet att få bära fram den här lilla själen.
En vecka senare gjorde jag ett gravtest och var förstås gravid.
Nu berättar jag inte den här lilla storyn för att det var så jäkla märkvärdigt eller något slags mirakel som jag är ute efter, för det är bara en massa mumbojumbo, som säkert hänger ihop med hormoner och annan spännande kemi i kroppen.
Men det som var väsentligt för mig var förnimmelsen av denna lilla själ/ medvetande. Så fruktansvärt tydligt en "individ", ett fragment och samtidigt så inkluderat i det stora hela omanifesterade.
Om du läser under min upplevelse om en död människa under inlägget om sorg över anhörig så ser du att jag är lite inne på samma sak där. En väldigt stark känsla av att det individuella/ närvaron när en människa dör - bara inte är just här. Inte död - bara "inte här". På samma sätt, med det som är på väg att bli ett nytt liv/ ÄR ett nytt liv i min mage. Den fanns redan "innan" bara inte här.
Innan födelse och efter död är samma sak. Liv och död är samma sak, förstår du hur jag menar?
Jag tror att det är fullt möjligt att både vara En och Ett samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Jag kan vara både en del i det stora hela och ett eget fragment i det. Inte separat, men heller inte ”utsuddat”, ej existerande.
Jag tror inte att jag är en dröm, nej högst verklig ÄR jag, men hur det fungerar det vet jag inte och DET måste jag släppa taget om, för det är dem villkor jag har i min mänsklighet och dem tackar jag för.
Jisses Björn, nu får du nog hjälpa mig på traven här, för jag vet nog inte riktigt själv ens vad jag är inne på nu.
2009-11-03 @ 03:20:27
Postat av: Björn Clausen
Jag gillar när du berättar personligt. Jag håller med fullständigt om att det verkar vara ett litet separat medvetande i ett barn, men inte bara i barn, i alla människor. Jag känner starkt att jag vill närma mig det här ämnet, din upplevelse med respekt och varsamhet. Jag tror jag vill låta det förbli vid det, och tacka dig för att du delade det! Ok?
Jag förstår också din syn på att man kan vara både EN och ETT samtidigt. Myntet har två sidor ... right?:) Samma mynt men två sidor ...
Jag vill bara nämna här att NÄR jag släppte dom idéerna - för hur fina och sanna dom än kändes var det mentala föreställningar - så öppnade sig ett äventyr utan like. En oerhörd massa energi flödar NU genom allting och att gå tillbaka till föreställningar om MER ÄN ETT MEDVETANDE känns som att den här öppningen sluter sig, flödet avstannar och det går åt mycket energi i något som känns som en fixering, en krampaktig sammandragning. Separation är kramp som uppstår genom KAMP.
... oj, nu var jag inte så varsam ändå. ... hmmm.... men jag ville skriva det för så ser jag det. Det ser ut så när man STÄLLER SIG I LEVANDE NÄRVARO SOM LEVANDE NÄRVARO NU. Men bara då. Och då är bortom tiden. Så då är alltid.
´
Allt är gränslös frihet. När du skrev om dina villkor i din mänsklighet vill jag säga att det finns mer. Mer frihet. Ja, till och med gränslös frihet NU.
Jag låter tangenterna dansa här och vet inte om det jag skriver "makes sense" men jag hoppas det.
Tack för ditt underbart vackra inlägg om din farmor. Dina ord berör!
Jag vill runda av med detta. Närvaro-perspektivet är inte exkluderande. Det gör inte upplevelser av närvaro och separation fel. På inga vis. Det är bara det att dessa upplevelser är tids-bundna och TID är aldrig närvarande.
Jag önskar du kunde se hur enkelt och uppenbart detta är! Jag önskar det såå starkt! Du har ju läst Tolle. Men det tog så lång tid innan jag såg vad han säger. Han säger också att NUET på inget sätt för plats mellan dåtid och framtid. NUET hör inte till tiden. Och Tolle säger också att Närvaro och NU är samma sak. Så tiden är helt enkelt aldrig närvarande.
Tiden TYCKS närvarande. Ja. Men den är det inte. Och det ser vi bara när vi tittar på den från NUET, från NÄRVARON.
äsch, jag kan inte skriva idag. Jag hör själv hur jag predikar och mässar. Usch. Men jag hoppas jag får återkomma någon dag när orden är med mig. För detta är SÅÅÅÅÅ enkelt och uppenbar.
Du, hör du nu lärar-ambitionerna hos mig:)
Måste förklar, måste få dig att förstå.... nej, nej nej, det är också en dröm. Inte heller det är närvarande för det är tid. En process i tid. NU - det är ALLT.
The Power of Now som vår vän Eckhart säger.
Ännu en gång vill jag säga detta - INGENTING av det som FÖREFALLER vara verkligt är fel eller behöver förnekas eller förringas. absolut inte. Det är det som är friheten i NUET. Skulle man behöva förneka drömmen skulle man ju inte vara fri. Då skulle man dessutom tro att drömmen var något mer än en dröm.
Det är min absoluta upplevelse att drömmen inte är något mer än just en icke-närvarande dröm och då kommer flödet - för då avtar rädslan - rädslan för att "stå på spel".
Trackback