Det är mycket underligt detta med våra kvinnoroller. Jag funderar över min egen (roll?). Har jag ens en roll? Jag tycker inte att jag passar in i något av de rådande idealen. Jag är för omodern ibland och för traditionell. Ibland är jag för modern och krass oh rent ut sagt okvinnlig? Jag vet inte hur man är kvinna eller väljer lag, jag vet bara hur man är mig. Eller ÄR kort sagt. Vad jag tycker om att göra och vad jag inte tycker om. Måste de valen i mitt liv göra mig till en del i en kvinnodebatt eller samtidigt vara laddade politiskt? Jag bryr mig ju inte själv om de frågorna, känner mig som en utanför allt det där.

Min bekännelse skulle se ut så här:

Jag ÄLSKAR att vara mamma. Min son får mig att känna mig som den bästa och viktigaste människan på jordklotet. Jag njuter hejdlöst över att ha hans goa bebiskropp nära min. Han gör min morgon när jag vaknar bredvid honom och han ler. Jag ser framför mig hur han ska bli stor och stark och jag njuter i fulla drag av att få vara hemma och laga bra mat och dona för bra miljö och en vacker trädgård. Det ska finnas nybakat bröd och riktig hemlagad god mat på bra råvaror i ett riktigt hem tycker jag. Jag har odlat tulpaner i massor med olika färger åt Tim i höstas när jag var gravid, bara för att han ska få titta och känna på dem när de kommer nu.

Jag hatar att städa. Det får någon annan göra. Kanske min man eller en städerska. Jag gör det, men motvilligt och definitivt prioriterat efter mat och trädgård. Det ska vara miljövänliga rengöringsmedel i ett hem. Likadant med kosmetika och hud/ hår produkter. Det ska lukta gott. Jag är människa och ska leva naturligt som en människa, inte en kemiprodukt. Män är inte så intresserade av det där, så jag har tagit på mig ansvaret för det i vår familj. Att se till att min son och min man får rätt produkter så att det är friska och starka. De fattar nog inte riktigt att vi är en del i stora hela universum och att vi måste leva i harmoni med det. Men det förstår jag som kvinna i djupet av min "very beeing". Den insikten sitter som en urkunskap orubblig som berg i mig. Jag mår dåligt när jag tänker på att jag inte har kunnat göra verklighet av den insikten ordentligt förrän nu när det börjar poppa upp ekologiska alternativ och naturliga produkter överallt tack vare trender åt det här hållet. Tack för den trenden. Bättre sent än aldrig.

Jag vill vara mjuk och kvinnlig. Jag vill att både min man och min son ska kunna känna trygghet hos mig och självklar närhet. Att de bägge ska kunna komma till mig och bara tanka kärlek och närhet, för jag har tonvis av den varan! Min familj är det absolut viktigaste som finns och jag tycker att det är mitt främsta kall att se till att vi mår bra fysiskt och psykiskt.

Jobb? Jag vill INTE behöva trippa omkring på hemska klackar som gör ont i fötterna och snitsiga dräkter och ta på mig en allvarlig proffessionell min och spela ut folk emot varandra på en arbetsplats. Det suger. Gå på töntiga affärsluncher och föra fram mitt budskap på ett så snyggt sätt som möjligt verbalt så att jag övertygar min partner/ kollega/ chef/ kund om att jag har rätt. Vilket jag är bra på. Jag är absolut inget dumhuvud som är bitter på en misslyckad karriär. Jag tror jag skulle kunna gå långt på mitt intellekt. Det säger alla andra iaf. Men rå manlig attityd passar inte mig. Den får mig att känna högmod och frustration. Får mig att tycka illa om andra människor och ger mig huvudvärk i slutet på dagen. Allt för att tjäna pengar. Jag vill sätta upp håret på morgonen och gå ut och se vilket väder det är. Mer så.

Jag oroar mig för få saker. Jag är inte så orolig egentligen. Men jag ser inte fam emot att Tim ska börja på dagis, det sliter i hela min mammasjäl då eller att jag ska gå tillbaka till jobbet och vara smart. Det strider mot alla naturliga känslor jag har i hela mig idag. Jag fattar allvarligt talat inte varför jag inte ska ha mitt barn hos mig efter att han fyllt ett. varför ska han vara någon annanstans? Varför ska vi bara ses på kvällarna? Det är ju jättekonstigt! Varför är allt som majoriteten av det människan skapat så jäkla konstlat och onaturligt? Bara för profit? Ja visst hurra för utvecklingen, men vilken jäkla utveckling? Vad är det vi ska utvecklas till? Vi blir friskare och friskare inom vissa områden och sjukare och sjukare inom andra. Folksjukdomarna byter bara namn. Tekniken ser lite annorlunda ut idag än igår. Vi bränner ner hela jordklotet och oss själva för att stödja den fantastiska (?) utvecklingen och tjäna mer pengar på behov som ingen människa hade för ens 50 år sedan. Och ändå vill jag bara baka och odla blommor och ta hand om min familj. Är det inte konstigt?

Vissa feminister skulle säkert vända sig i graven. Vissa feminister skulle säga att jag verkligen är feminist och vissa kanske skulle bli precis lika frågande som jag själv.

Men don't worry - be happy.

Jag ska sätta på en kopp kaffe nu och äta hembakt knäckebröd. :)