Vi vaknar på morgonen och känner att något är fel. Jävligt fel. Inte en dag till tänker vi. Det är jobbigt i kroppen, lätt huvudvärk, rastlöst och lite ångest inför att vi måste gå upp. Gå till det förbannade jobbet där alla idioter är. VI MÅSTE HA KAFFE och TRE CIGG. Fan vilken huvudvärk, vi orkar inte med det här. Var är värktabletterna? Tar tre för säkerhets skull.

Så där ja! I gång. Kaffet och nikotinet gjorde susen. Huvudvärken börjar ge sig. Idag ska vi vara jävligt snygga. Jisses vad klockan går fort. Men vad fan, det är väl inte vårt fel att samhället har rutat in hela jävla mänskligheten i ett mönster som tvingar oss att gå upp när det är mörkt fortfarande och som tvingar oss att vara kvar på jobbet tills det är mörkt igen och vi ska hem. Lite jävla distans måste vi väl få unna oss till att passa tider då? FAN!

Jo men visst, iskallt är det ute. Vi känner oss inte alls så där snygga som vi skulle vara idag. Jo men självklart - alla jävla bussar i världshistorien missar vi på väg till busshållplatsen på morgonen. Vi får fan vänta i säkert en kvart. Hela världen är emot oss. Lite bra är det möjligtvis, för vi hinner röka 3 cigaretter.

Så jävla trångt på bussen. Kärringen framför oss stinker parfym. Vi tror vi kräks. Självklart chaufförbyte så att det går ännu mer långsamt. Byte till tunnelbana. Helt sinnessjukt att folk inte kan röra sig lite jävla snabbare så vi kommer iväg någon gång. Fan vad alla människor är fula så här års. Och malliga. Vi stör ihjäl oss på alla duktiga människor som står och glor i sina fulltecknade agendor. Så jävla viktiga tror dem att de är. Fattar de inte att de gör bor sig att ingen går på det där tramset?

Självklart en självgod tjock morsa med barnvagn som spärrar rulltrappan. Fan vi pallar inte med tunnelbanan. Egentligen är vi lite för bra för att åka tunnelbana. Vi borde undantas från sånt som tunnelbanor.

På jobbet kollar några kollegor snett för att vi är lite sena. Men vad fan tänker vi argt. Sköt ert eget patetiska jävla liv. Vem fan bryr sig! Vi har köpt kanelbullar och mer kaffe. Behöver socker känner vi. Fick ju ingen frukost. Mer koffein, rökkuren - mer nikotin.

Sen är vi stora och starka - arbetar som riktiga små maskiner. Bestämmer saker. Ser skitviktig ut på alla möten. Håller lysande presentationer och surfar på nätet och orkar inte svara på några mail. Blir tröttare och tröttare och sitter sedan håglöst framför nätet från kl 15.00 tills vi ska hem. Lite för tidigt. Men inte alldeles. Det måste vi ändå kunna unna oss. Chefen har kommit in ett par gånger, vi har försökt hinna släcka ner våra skärmar varje gång för att hon inte ska se att vi spelar tetris. Vi vet inte om vi har lyckats, för hon ser rätt sur ut. Fan, hon tror att hon är något! Sista mötet var skit tycker vi. De andra bara gaddar ihop sig och tycker så mycket dumheter. Det är aldrig någon som förstår oss. Vi fattar alltid hur allt hänger ihop 10 gånger tidigare än alla andra gör det och de flesta människor kommer bara med banala saker hela tiden. Bla bla bla. Det är som en mur mellan oss och alla andra. Vilken jävla värld lever de i?!

Vi blir så jävla trötta. Vi borde ha ett annat jobb. Något som mer speglar vår lysande intelligens. Nej semester borde vi ha. Vi borde sticka iväg någonstans nu. Varmt ska det va. Fan vi har inga pengar. Spelar roll - man lever bara en gång! Går in till chefen och drämmer upp vårt soligaste leende, smickrar, är ambitiösa och fantastiska och lyckas med bedriften att greja tre veckors semester till oss själva om redan två veckor. Resan kan vi ta på kredit. Underbart. Vi är verkligen kreativa!

Nu ska vi hem. Andas ut, nu kan vi äntligen slappna av och vara oss själva. Grymt det vore med ett glas rödvin - det har vi förtjänat. Vi är så jävla trötta. Borde få bara ta ett glas någonstans och ta det lugnt. Men vi kan ju inte sitta ensama. Vi får ringa någon. Inte den eller den för det är så jobbigt när inte den eller den också dricker ett glas, eller kanske två. Kvittrar att Guuuud vad vi har saknat dig, vi har så mycket att berätta, vill du äta en bit med oss på stan eller? Jo visst! Mycket bra! Grejat.

Vad ska vi berätta om middagen? Inget intressant som vanligt, men jäkligt gott vin. Väldigt skönt också för kompisen är bra på att lyssna, så vi fick berätta mycket om oss själva. Skönt när det är över. Vi orkar egentligen inte vara sociala. Vi vill bara vara ifred med våra lysande tankar. Vi har så mycket viktigt att tänka på som behöver lösas. Vi har kommit på att vi förmodligen har för mycket empati och bryr oss för mycket om andra. Vår bakgrund och alla våra problem gör att det är rätt synd om oss egentligen, inte konstigt att vi stressar så vi håller på att bli galna! Vi känner oss så jävla uttråkade!

Väl hemma känner vi oss så galet rastlösa. Det kokar i huvudet av alla tankar och vi känner mer och mer panik över att det är något som inte stämmer. Vi blir så jävla irriterade. Usch vad vi känner oss nippriga. Tittar på vår bag in box men bestämmer att nej, inte mer nu, det känns ju faktiskt lite alkat att dricka ensamma. Vi går ut och springer istället. Vi drar på oss våra träningskläder. Känner oss otroligt motiverade helt plötsligt att springa 2 mil och gör det också. Sen känns det mycket bättre i kroppen, men sen får vi ångest. Vi måste ta en lugnande tablett. Och ett litet glas rött kan man faktiskt dricka i badkaret, det där badet har vi förtjänat. Bra för musklerna. Det gör ju jätteont i benen att springa så här långt. Vi borde springa maraton. Bra idé!

Typiskt tänker vi sen. Huvudet kokar fortfarande över när vi ska sova. Det är väl så när man är ett geni. Vi måste få tyst på den där soppan där uppe i knoppen. Måste verkligen sova nu. Tur att det finns sömntabletter!

God natt.

www.aa.se
www.na.se