Alltså Jed McKenna...



Just nu känns det som om jag aldrig mer behöver läsa något mer än Spiritual Enlightenment - The damnedest thing. Nu är jag förstås bara på första boken och blir bara mer och mer deprimerad av innehållet.
Orsaken är att den är sann. Sanningen är deprimerande.

Jag har ingen aning om ifall Jed McKenna kommer att komma till någon slags Gudsbild eller liknande, men hittills verkar det mest vara frågan om ingenting, ingenting, ingenting.

Det värsta är att jag hellre skulle vilja känna igen mig i hans elever än i honom själv. De har åtminstone kvar sina underbara illusioner om hur det ska kännas att bli upplyst. Men det som Jed Mc Kenna kallar för truth realization är ju något annat. Vad är meningen med livet? Ingen.

Är det inte det jag har vetat hela tiden? Vi små människor uppe på scenen, doing our perfomance. No purpose. Just perfomance. Precis så ser jag för det mesta världen. Jag ska säga för det mesta, för jag är inte vaken hela tiden heller. Ibland känns det typ som om man slumrar till doing the "illusionthing", njuter ett tag för att sedan få en kalldusch in i Sanningen igen. Som är rätt så... ingenting.

Jag kan känna att jag hade mått bättre av att inte veta. Typ som vampyren (som Jed McKenna också tar som exempel i ett annat sammanhang) som sörjer sin mänsklighet och vägrar att dricka blod, värnar om de små resterna som finns kvar av det mänskliga i honom. Vad ska man annars ägna sig åt?

Frågan är - varför "kliar" det fortfarande? Varför kan jag inte nöja mig? Är det så patetiskt att det bara är ett ego som envist vill att mitt liv ska ha ett syfte, om så bara för att levas?

Jag har inga svar - jag läser vidare Jed McKenna och ser om han tycker att han har det.