Morgonskriverier - har varit vaken i natt, slav åt huvudet. Bikupan.

Jag spelar ibland ett dataspel, the sims, när jag har tråkigt. Där kan jag bygga hus, skapa människor med olika karaktärer, livsdrömmar och behov och sedan kan jag skicka iväg dem på olika äventyr i deras liv. Skaffar ett jobb åt dem som de kan klättra i, partners och barn som ska matas och växa upp och gå i skolan. De tränar, skapar relationer, konflikter och begåvningar. De upptäcker världen utanför sina hus och sitt kvarter. De odlar, äter, blir kära. Och dör sen. De anhöriga får en gravsten att sörja vid.

EA games är deras skapare, jag deras GUD och kvarteret de bor i är deras universum. De har ingen aning om att de är simmar i ett spel. De kan ju inte veta att de inte finns. De kan inte ens fundera över ifall de finns. Hur ska de veta att när de går ner på stan för att handla, så gör dem det för att jag har bestämt att de ska göra det. De vet inte att jag kan välja om jag vill att de ska kunna göra något själva. Jag kan välja att aktivera "puppetmode", så står de bara och svajar på stället om jag inte ger ett kommando. Annars hittar de själva på saker att göra utifrån sina behov, för de är programmerade så av EA Games. Men det är klart de vet de ju inte om, för EA Games är ännu inte så skickliga att de kan skapa ett spel eller en verklighet där simmarna får ett medvetande om sin existens. TÄNK! Plötsligt går en sim ned på knä, vänder ansiktet mot himlen och ropar desperat! "Vad vill DU Gud med oss? Varför har du skapat mig? Ska jag bara springa omkring i det här kvarteret i hela mitt liv, utan att förstå sanningen? Jag tittar på de andra simmarna och de fattar ingenting, de bara fortsätter som vanligt. Men jag, jag känner att något är galet! Det känns som en illusion. Finns jag verkligen?"

Jag däremot tänker jag vidare - jag har den situationen, eftersom min skapare har lyckats göra ett spel där jag kan sitta på knä, rikta mina rop till himlen och fråga "Vad vill DU Gud med oss? Varför har du skapat mig? Ska jag bara springa omkring på det här jordklotet i hela mitt liv, utan att förstå sanningen? Jag tittar på de andra människorna och de fattar ingenting, de bara fortsätter som vanligt. Men jag, jag känner att något är galet! Det känns som en illusion. Finns jag verkligen?" Men mina rop fortsätter bara ut i tomma rymden. Varken min Gud eller skapare svarar. Möjligen sitter de lika perplexa och tittar på mig, häpna över att de lyckats skapa ett spel där deras människor faktiskt är förmögna att ställa dessa frågor. Funderar över sitt ansvar över oss människor nu, kanske bäst att låta oss vara kvar här ändå, tänk om vi får veta att vi inte finns, då kanske vårt bräckliga och underliga psyke kraschar, alla människor lägger sig ned och dör och deras framgångsrika spel buggar och dör. De försöker skicka in program som talar om upplysning, frid och sanning i hopp om att det ska få oss att må bättre och acceptera våra villkor. Det går ju inte att plocka ut Simmen ur spelet ändå.

Så vad gör människorna på jorden? Jo de bygger hus, har olika karaktärer, livsdrömmar och behov och de åker på olika äventyr. De skaffar ett jobb som de kan klättra i, partners och barn som ska matas och växa upp och gå i skolan. De tränar, skapar relationer, konflikter och begåvningar. De upptäcker världen utanför sina hus och sitt kvarter. De odlar, äter, blir kära. Och dör sen. De anhöriga får en gravsten att sörja vid. Och skaparen är glad över att ha lyckats greja detta spel och Guden är lycklig över sitt tidsfördriv. 

Kanske är de människor som söker upplysning, ingenting annat än ett virus? Eller så kanske GUD tyckte att det vore roligt med ett spel där det fanns sökare? 

Nu ska den här sökaren mata sin bebis och kanske gå och handla mat. Blir det bra Gud?


  

Men varför ska vi fortsätta då? Allvarligt talat försök inte med bullshit! Dyk ner i det stora svarta hålet. Ge mig inte plåster på såren, mata inte mitt ego i en ny förklädd form av andlighet. Ge mig inte ett falskt Hallelujah. Underskatta inte mig. Jag vill ha sanningen - and nothing but the truth. Jag är sick'n tired of being sick'n tired!

Andligt förbannad. Ha! Vilken paradox. Finns ingen jävla frid här idag inte. Inget lull lull - tro, hopp och kärlek. LÄGG AV!

Plocka isär mig och tala om vad som finns kvar. Inte vackert och målande med ord som universum, närvaron, unity eller något annat crap.

Ahhhhhhhhhhhhhhh!


Jag vet - jag riskerar scizofrenidiagnos med mina inlägg just nu. Ena dagen svart andra dagen vitt.

Det är sent som vanligt. Mörkret, gatulyktorna som speglas i regnpölar på svart asfalt. Avlägsna skratt och mumlande röster från en bar en våning upp. Lackade träbänkar och klirrande glas. Flickan med den röda kappan satt där, på en hög barstol och ett runt bord. Skrattar för högt och sveper det sista.

Spiraltrappan vindlande, svajig - ett trappräcke är svalt mot en fuktig handflata. Ut i oktobernatt!

Under den röda kappan, den svarta kjolen och de höga stövlarna - fortfarande varm hud som fort kyls ned, blek i natten. De andra är bakom henne, som skuggor och omdömen går de alltid bakom henne. Viskande, undrande. De är där, men hon är alltid drottning. Leende skevt mot duggande himmel.

Klickandet av tändaren som sätter fyr på hennes cigarett, djupa bloss och gråvit rök som snabbt blir till regn. Vinglande, famlande. Dimma i halvslutna ögon - biodukar som spelar Moulin Rouge.

Nattforum - hennes forum.

Hon tappar cin cigarett - jagar den när den rullar iväg på marken, fångad av vind trots dränkt i fukt. Ramlar, reser sig.

Jag går bredvid henne. Formlös, skugglik - ett spöke från en möjlighet. Det är två år sedan. Jag säger - var inte orolig, det kommer att bli bra.

Hon kan inte se mig, men hon förnimmer mig - ett löfte, hon känner mig och jag henne. 

Hon svajar till, ser sig omkring, orden en viskning för henne. Hon ser sig omkring. Omtöcknad, förgiftad.

Jag inser att allt är som det ska. Jag tar hennes ansikte i mina iskalla händer, stryker över hennes hår. Kysser hennes varma panna.

Ser henne vingla vidare i natten. I sin röda kappa är hon jag och jag är hon.

Vi är ett.

Det är normalt att bli gråtmild när man blir morsa. Säger alla.



Men igår kväll var jag inte gråtmild - jag var galen. Min man fick trösta mig på kvällen, för jag pallade plötsligt inte trycket när jag låg bredvid min son. Jag får sån jävla dödsångest ibland när jag inte har underhållt andligheten tillräckligt. Plötsligt kan jag inte acceptera livets villkor alls, jag fixar inte tanken på att allt ska ta slut en vacker dag och jag känner bara en enorm skräck inför att jag en dag ska behöva lämna den här planeten. Jag har haft en sån jäkla dödsskräck ända sedan jag var liten. Jag minns att jag kunde ligga tröstlös i flera timmar hos mamma och bara gråta och skrika att jag inte ville dö.

Mamma, precis som min man nu gör trots att jag är 30, säger lugnande.
-Det är ingen fara- du ska inte dö.
-Jooooo, gråter jag. Förr eller senare gör jag det.
-Jamen du är ju så liten/ ung - du ska leva massor av år till.
-Jag men jag vill leva för eeeeevigt! Jag vill inte lämna min son. Jag går sönder. Jag fattar inte varför det ska vara så grymt. Varför måste det ta slut? Det gör så oooooont! Jag blir galen!

Jag känner ingen som uttrycker att de har en sådan här dödsångest ibland. Alla verkar kunna slå bort den bara, äsch det där kan man inte tänka på, då blir man galen! Ungefär som att fundera på universums gränser. Vad finns utanför evigheten? Hur är Gud? Ingen idé säger de flesta - man blir bara tokig om man klurar för mycket.

Jag har klurat alldeles för mycket.

Hur kan man INTE tänka på detta? Det förstår jag inte heller. Jag läste en bok av Marie Fredriksson som handlade om Adam och Eva. Jag är absolut inte kristen, men det fanns en mycket målande scen just när de äter den förbjudna frukten och plötsligt får kunskap och medvetande. De blir ju förvisade ur paradiset, som just innebär att leva i okunskap om det egna livet och döden. DET skulle vara paradiset för mig. Att slippa veta att jag ska dö. Att bara få vara. Nu håller jag på med näst bäst - att dö innan jag dör. Strategin blir liksom den omvända - att mörda sitt eget ego som klamrar sig fast vid formerna i denna värld, så att man kan ignorera smärtan över att oundvikligt förlora. Finna frid istället för lycka. Det gick jättebra - tills Tim kom. Tillbaka på ruta ett. Jag ser på min lilla Tim och tänker att det är så det är för honom, än så länge. Han bara ÄR, vet ännu inte om sin existens eller att den har ett slut. Det knäcker mig att tänka på när han blir större och börjar ställa frågor om det till mig. Vad ska jag säga? Du får välja - antingen kan du ignorera skiten och leva i en lögn, bli galen av smärta och hamna på sinnesjukhus eller lära dig att dö innan du dör? Jag tror det är bäst att pappa får svara på sådana frågor. :)

Ibland känns det som om den så kallade lyckan i livet bara är ett mått på hur duktig man är på självbedrägeri.

Then again - jag medicinerar ju för ångest. Ingen blir väl förvånad. ;)

No brain - no pain (JA TACK)

Jag har fått ett första riktigt leende av min älskade lilla son Tim! Ett riktigt! :)

Så jäkla underbart att det nog räknas till det bästa som har hänt mig tror jag. Har aldrig varit med om att något har kunnat gå så rakt in ihjärtat att ögonen svämmar över direkt av lyckotårar. Jag vet superfånig mamma är jag - men vad fan! Vem bryr sig när pojken ler åt mamma?

Jag är så lycklig över att jag har blivit mamma. Jag känner en sådan respekt inför min son. Jag vill att han ska få bara vara, utan en massa konstigt ställda krav från mig eller hans pappa. Jag vill att hans person ska få blomstra precis som han är utan att jag eller någon annan är där och petar för mycket eller tycka ditten eller datten. Han är perfekt och fulländad som han ÄR. Jag hoppas att han får vara barn länge och att vi inte faller för att "forma honom" till den perfekta civiliserade samhällsnyttiga medborgaren som de ekonomiska intressena i vårat sjuka samhälle vill att han ska bli. Ytterligare en liten människa att göra profit på. Jag vill att hans liv skall tillhöra honom i så stor utsträckning som möjligt. Jag vill att han ska få vara fri. Sedan måste vi ju alla gå runt på något sätt, men HUR och VAD eller VARFÖR vill jag att han ska äga själv utan skuld eller skam gentemot någon annan, allra minst mig eller pappa.

Älskade lilla barn - om du bara visste hur mycket jag älskar dig, mitt hjärta går nästan sönder ibland när jag tänker på att du ska bli vuxen, att du ska glida ifrån mig mer och mer. Jag har burit dig i min mage i nio månader och du har fötts genom mig ut i världen. Du vill vara hos mig jämt. Nära, nära. När jag lägger dig ifrån mig gråter du hjärtskärande och vill bara tillbaka, till min famn. Höra mina hjärtslag och min andning. Så som det var innan du kom ut. Och jag vill samma sak. Jag vill ha dig nära, nära. Känna doften i din underbara lilla nacke. Pussa på dina lena goa kinder. Känna dina små fingrar mot mitt bröst, se in i dina ögon när vi ammar och höra dig skratta så det kluckar när du sover. Du är mig så kär att jag skulle dö rakt upp och ner om du försvann. Jag skulle inte kunna leva.

Den här kärleken, mammas lilla pojke, är det vackraste och det mest smärtsamma jag har upplevt i hela mitt liv.

Må livet ta väl hand om oss. Eller låt mig iaf få uppleva dina leenden - det är tillräckligt för att detta liv ska vara värt att leva.

Mamma

Jag har aldrig tyckt om andra kvinnor. Förutom min egen mamma och min halvsyster kan jag inte påminna mig att jag har tyckt om kvinnor särskilt mycket. Jag har alltid tyckt att det är för komplicerat att umgås med mitt eget kön.

Det här är rätt fantastiskt när jag tänker på det. Jag är liksom inte beredd att dissa 50 % av befolkningen om någon frågar mig, jag tycker att jag är fördomsfri, men icke. Vad beror det här på?

Jag är ju en grubblare och vill lägga handen på hjärtat och titta på vad som finns där under ytan, särskilt om det stör mig, inte är vackert och inte är förståeligt för mig direkt. Och det är inga vackra åsikter jag hittar hos mig om kvinnor. Det här med systerskap, bästisskap, kvinnosolidaritet och feminism - vad är det?

I smyg tål jag knappt mina kvinnliga släktingar, avskydde alla käcka dagisfröknar och sedan lärarinnor. Stör mig på kvinnor i media, tycker alltid att något är fel eller idiotiskt. Gillar inte feminina kvinnor, det blir för tjaffsigt och jag tycker inte om manhaftiga kvinnor - det är osmakligt.Tycker att karriärskvinnor är överdrivna och pretentiösa och att mammatypen är mesig. Husfrun är puckad. Den kvinnliga chefen håller tillbaka en och spelar ut en. Äldre kvinnor är bittra och avundsjuka. Jämnåriga kvinnor konkurerar, yngre flickor är intriganta och listiga.

Jag är så jäkla misstänksam mot andra kvinnor, min erfarenhet säger att de är backstabbers hela bunten.Jag har inställningen att andra kvinnor mest krånglar till mitt liv, inte tillför det något. Jag vill kunna gå rakt på, inte tassa runt, inte spela spel. Ta konflikten direkt, inte först knäcka koden eller behöva räkna ut något. Och då har jag uppfattningen att man blir osams. Som kvinna tillsammans med andra kvinnor finns det en massa spelregler som jag inte vill eller orka följa.

Så jag känner förstås inte särskilt många kvinnor genom min tid här i livet. Med den inställningen är det väl inte så konstigt? Ensam är jag förstås. Har aldrig lärt mig att umgås med andra kvinnor. 

Ändå har jag en och annan solskenshistoria på vägen, men de är riktigt få. En som jag extrajobbade med, en studiekompis, en kollega på mitt förra jobb och en kollega på mitt nuvarande jobb. Min andliga vägledare. That's it. 

Vet ni vad det värsta är! Jag är inte dummare än att jag fattar att det är min inställning som är helt åt helvete och att felet är tio ggr större hos mig själv än hos andra kvinnor. Det är inte fel på dem, det är jag som är ute och cyklar. Ändå lyckas jag inte göra något åt det direkt. Jag förstår heller inte varifrån min attityd kommer. Den är ju nästan värre än vad vilken hemsk mansgris som helst skulle kunna skrapa ihop. Jag skulle dessutom bli skitförbannad om en man uttryckte dem åsikterna om kvinnor. För guds skull - JAG är ju kvinna och jag är VERKLIGEN inte sådär!

Det är något här i mitt lilla psyke som är snett, det här är lite rörigt faktiskt! Jag undrar jag, varför jag har så skeva åsikter.

Hjälp till här om ni läser. Men ni får inte lobotomera mig - jag vill kunna tänka!

Hej alla glada!


Visst är du ditt allra piggaste just nu? Inte alls trött på jobbet och du har aldrig känt dig så i form som just nu efter all julmat? Eller? :)

Själv har jag en 2-4 mammakilon att jobba bort och dessutom behöver jag stärka upp rygg och mage för att orka alla lyft och amning osv. Jag är dessutom inte alls så pigg som jag vill vara. Jag hade en influensa för några veckor sedan och mitt immunförsvar behöver sig nog en liten skjuts i rätt riktning efter förlossningen. Så här har jag gjort!

1. Tecknat kort på I form och lagt upp ett program i gymmet för att stärka core-muskulaturen. Ska kombinera det med yoga som jag älskar!

2. Börjat göra en hälsodryck varje morgon i min frukt/grönsakspress (grymt bra bröloppspresent). Åker till storköp och frosshandlar frukt och grönsaker. Typ 10 kg. :) Sen slänger jag hämningslöst ner äpplen, apelsiner, annanasar, meloner, rödbettor, morötter, kålrötter, selleri och allt möjligt gott i frukt/grönsakspressen och njuter.

3. Stärkt upp med några grymma tillskott Algine Plus (Detox & Energy), Rosenrot Plus (Energi, lust och skärpa) och Super Magnesium (Nerver & Muskler). (Inspiration från Anna Skipper) http://www.annaskipper.se/

4. Tar minst en halvtimmes promenad varje dag med barnvagnen.

---

Förslag på drinkar (egna recept):

Rödbetsfrossa
4 rödbetor
2 äpplen
2 apelsiner
1 kiwi
1 liten bit kålrot (ger mycket smak - så var försiktig)
2 stora morötter
1 avokado

Immunförsvarsdrink
Färsk ingefära
En halv annanas
4 morötter
2 äpplen

Varm vinterdryck (istället för te eller kaffe ibland)
Färsk riven ingefära
Fläderblomssaft
1 pressad lime
1 tsk honung
(färsk mynta)

---

Om INGEFÄRA!

Ingefära innehåller antioxidanter

Ingefära är en av de kryddor som innehåller flest antioxidanter. Räknat för antal antioxidanter per gram är ingefära också ett av de livsmedel som överhuvudtaget innehåller flest antioxidanter.

Den typ av antioxidanter som ingefära innehåller är framför allt fenolföreningar. Antioxidanterna är fenolföreningar. 

Ingefära är inflammationshämmande

Ingefära är svagt inflammationshämmande. Den används därför ibland som kosttillskott vid särskild ledbesvär.

Illamående kan behandlas med ingefära

Ingefära används idag ofta för att förebygga och behandla illamående och åksjuka. En viktig fördel med ingefära framför läkemedel mot åksjuka är att ingefära inte orsakar trötthet. Studier bekräftar att ingefära kan ha en god effekt vid åksjuka, sjösjuka och illamående vid gravidtet

Illamående kan behandlas med ingefära

Ingefära används idag ofta för att förebygga och behandla illamående och åksjuka. En viktig fördel med ingefära framför läkemedel mot åksjuka är att ingefära inte orsakar trötthet. Studier bekräftar att ingefära kan ha en god effekt vid åksjuka, sjösjuka och illamående vid gravidtet

Ingefära är en stimulant

Ingefära är svagt stimulerande. Effekten kommer från några av de eteriska oljorna som har centralstimulerande egenskaper.

Flera andra rhizomerer har liknande egenskaper. Detta gäller förutom ingefära särskilt den nära besläktade kryddan galangal.

Ingefära är en stimulant

Ingefära är svagt stimulerande. Effekten kommer från några av de eteriska oljorna som har centralstimulerande egenskaper.

Flera andra rhizomerer har liknande egenskaper. Detta gäller förutom ingefära särskilt den nära besläktade kryddan galangal.