Jag har aldrig tyckt om andra kvinnor. Förutom min egen mamma och min halvsyster kan jag inte påminna mig att jag har tyckt om kvinnor särskilt mycket. Jag har alltid tyckt att det är för komplicerat att umgås med mitt eget kön.

Det här är rätt fantastiskt när jag tänker på det. Jag är liksom inte beredd att dissa 50 % av befolkningen om någon frågar mig, jag tycker att jag är fördomsfri, men icke. Vad beror det här på?

Jag är ju en grubblare och vill lägga handen på hjärtat och titta på vad som finns där under ytan, särskilt om det stör mig, inte är vackert och inte är förståeligt för mig direkt. Och det är inga vackra åsikter jag hittar hos mig om kvinnor. Det här med systerskap, bästisskap, kvinnosolidaritet och feminism - vad är det?

I smyg tål jag knappt mina kvinnliga släktingar, avskydde alla käcka dagisfröknar och sedan lärarinnor. Stör mig på kvinnor i media, tycker alltid att något är fel eller idiotiskt. Gillar inte feminina kvinnor, det blir för tjaffsigt och jag tycker inte om manhaftiga kvinnor - det är osmakligt.Tycker att karriärskvinnor är överdrivna och pretentiösa och att mammatypen är mesig. Husfrun är puckad. Den kvinnliga chefen håller tillbaka en och spelar ut en. Äldre kvinnor är bittra och avundsjuka. Jämnåriga kvinnor konkurerar, yngre flickor är intriganta och listiga.

Jag är så jäkla misstänksam mot andra kvinnor, min erfarenhet säger att de är backstabbers hela bunten.Jag har inställningen att andra kvinnor mest krånglar till mitt liv, inte tillför det något. Jag vill kunna gå rakt på, inte tassa runt, inte spela spel. Ta konflikten direkt, inte först knäcka koden eller behöva räkna ut något. Och då har jag uppfattningen att man blir osams. Som kvinna tillsammans med andra kvinnor finns det en massa spelregler som jag inte vill eller orka följa.

Så jag känner förstås inte särskilt många kvinnor genom min tid här i livet. Med den inställningen är det väl inte så konstigt? Ensam är jag förstås. Har aldrig lärt mig att umgås med andra kvinnor. 

Ändå har jag en och annan solskenshistoria på vägen, men de är riktigt få. En som jag extrajobbade med, en studiekompis, en kollega på mitt förra jobb och en kollega på mitt nuvarande jobb. Min andliga vägledare. That's it. 

Vet ni vad det värsta är! Jag är inte dummare än att jag fattar att det är min inställning som är helt åt helvete och att felet är tio ggr större hos mig själv än hos andra kvinnor. Det är inte fel på dem, det är jag som är ute och cyklar. Ändå lyckas jag inte göra något åt det direkt. Jag förstår heller inte varifrån min attityd kommer. Den är ju nästan värre än vad vilken hemsk mansgris som helst skulle kunna skrapa ihop. Jag skulle dessutom bli skitförbannad om en man uttryckte dem åsikterna om kvinnor. För guds skull - JAG är ju kvinna och jag är VERKLIGEN inte sådär!

Det är något här i mitt lilla psyke som är snett, det här är lite rörigt faktiskt! Jag undrar jag, varför jag har så skeva åsikter.

Hjälp till här om ni läser. Men ni får inte lobotomera mig - jag vill kunna tänka!