• Start

Kommentarer

Postat av: Joakim

Hej!

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag har hela mitt liv varigt en så kallad sökare. Efter en period som troende kristen har jag de senaste 2 åren letat i…ja det som inte har något namn, det ”andliga” helt enkelt, det som Björn Clausen kallar för Nondualism. Där har jag sökt i tror om att finna den så kallade upplysningen, att bli andligt uppvaknad osv. men utan några som helst resultat. Jag trodde också att man i samband med uppvaknandet skulle kunna få lycka och inre frid och jag har emellertid vart riktigt frustrerad på skiten (som jag kallade den emellanåt) eftersom jag inte kände av några framsteg.



En så kallad Andlig lärare skulle säkert säga att 2år är en för kort tid för att bli/hitta/lära sig, vad det nu är man skall bli/hitta/lära sig, för vad sjutton menar dom egentligen med: Jaget finns inte, vi är alla en, ta död på ditt ego osv. och när man läser alla dessa andliga böcker kan det, ja visst, kännas bra för en stund men för mig vart det aldrig ihållande



Om en person skulle ha något problem i sitt liv, det skulle kunna vara vad som helst, depression, relationsproblem, ångest, känsla av tomhet och meningslöshet, ja vad som helst så skulle inte jag rekommendera andlighet till den personen utan jag hade sagt ungefär såhär, även om jag själv inte hade mått bättre av att höra det under mina dåliga perioder, för då kan inga ord få en att må bättre, men i alla fall. Livet har inga svar, livet har inga andliga lösningar man kan lära sig, ibland är livet ett helvete men kan ibland också vara ett paradis, den förändring man skulle kunna göra med sig själv är inte med hjälp av andliga böcker utan snarare att försöka acceptera att livet är som det är och jag är som jag är. Att ha en förhoppning om att den eller den andliga läran skulle kunna ändra på oss tror jag inte på utan kan istället vara en fara då man gång på gång blir besviken.



Idag ser jag bara andligheten som en liten hobby som jag har vid sidan om, och jag tror att det är bäst om den håller sig där och inte tar över allt för mycket.

Postat av: Cecilia

Hej Joakim!



Tack för ditt svar. Älskar när någon kommenterar.



Att finna lyckan gav jag upp ganska snart, typ samtidigt som jag köpte att saker och ting bara ÄR och varken kan klassas som bra eller dåliga. (Men det är de ju iaf på något skumt sätt.) Däremot tror jag på att en viss frid i sinnet kan infinna sig om man verkligen i djupet helt och fullt kan acceptera att allt bara ÄR som det ÄR.



Problemet för mig är att jag förstår egentligen inte riktigt hur det hänger ihop med andligheten. Det finns väl ingen anledning att vara sökare om det inte finns något att finna förutom ett varande om du förstår vad jag menar...? Varandet eller ett ÄR är jag redan. På det sättet är ju varenda människa i så fall upplyst, det handlar bara om att man ska fatta det.



Jag förstår också vad du menar med att inte rekommendera andlighet till en person som är deprimerad eller lider av ångest (vilket jag gör :)). Andlighet är smärtsamt med stort S. Det är jävligt jobbigt att ge sig in på en sak som man ändå aldrig kan kvittera ut en vinst av eller nå fram till, eftersom man då har missat målet redan från början. Hopplöst! :) Dessutom är den så kallade upplysningen hela tiden en hårsmån ifrån insanity, så ett bräckligt psyke borde helt enkelt låta bli.



Men HUR? Det kliar i huvudet på mig. Det maler och far runt som en jävla bikupa. Kanske, tänker jag så kanske jag inte behöver sträva efter THE BIG ANSWER, kanske räcker det för mig att hitta ett förhållningssätt som duger. Som gör att jag kan acceptera och finna en mening. En glöd som driver mig vidare?



Jag försöker formulera det förhållningssättet, och trots att jag har så mycket i mitt liv som jag är så tacksam för, så misslyckas jag fundamentalt.



Kvar står: VAD FAN ÄR DET FRÅGAN OM????



Cecilia

Trackback