Det är sent som vanligt. Mörkret, gatulyktorna som speglas i regnpölar på svart asfalt. Avlägsna skratt och mumlande röster från en bar en våning upp. Lackade träbänkar och klirrande glas. Flickan med den röda kappan satt där, på en hög barstol och ett runt bord. Skrattar för högt och sveper det sista.

Spiraltrappan vindlande, svajig - ett trappräcke är svalt mot en fuktig handflata. Ut i oktobernatt!

Under den röda kappan, den svarta kjolen och de höga stövlarna - fortfarande varm hud som fort kyls ned, blek i natten. De andra är bakom henne, som skuggor och omdömen går de alltid bakom henne. Viskande, undrande. De är där, men hon är alltid drottning. Leende skevt mot duggande himmel.

Klickandet av tändaren som sätter fyr på hennes cigarett, djupa bloss och gråvit rök som snabbt blir till regn. Vinglande, famlande. Dimma i halvslutna ögon - biodukar som spelar Moulin Rouge.

Nattforum - hennes forum.

Hon tappar cin cigarett - jagar den när den rullar iväg på marken, fångad av vind trots dränkt i fukt. Ramlar, reser sig.

Jag går bredvid henne. Formlös, skugglik - ett spöke från en möjlighet. Det är två år sedan. Jag säger - var inte orolig, det kommer att bli bra.

Hon kan inte se mig, men hon förnimmer mig - ett löfte, hon känner mig och jag henne. 

Hon svajar till, ser sig omkring, orden en viskning för henne. Hon ser sig omkring. Omtöcknad, förgiftad.

Jag inser att allt är som det ska. Jag tar hennes ansikte i mina iskalla händer, stryker över hennes hår. Kysser hennes varma panna.

Ser henne vingla vidare i natten. I sin röda kappa är hon jag och jag är hon.

Vi är ett.