Morgonskriverier - har varit vaken i natt, slav åt huvudet. Bikupan.

Jag spelar ibland ett dataspel, the sims, när jag har tråkigt. Där kan jag bygga hus, skapa människor med olika karaktärer, livsdrömmar och behov och sedan kan jag skicka iväg dem på olika äventyr i deras liv. Skaffar ett jobb åt dem som de kan klättra i, partners och barn som ska matas och växa upp och gå i skolan. De tränar, skapar relationer, konflikter och begåvningar. De upptäcker världen utanför sina hus och sitt kvarter. De odlar, äter, blir kära. Och dör sen. De anhöriga får en gravsten att sörja vid.

EA games är deras skapare, jag deras GUD och kvarteret de bor i är deras universum. De har ingen aning om att de är simmar i ett spel. De kan ju inte veta att de inte finns. De kan inte ens fundera över ifall de finns. Hur ska de veta att när de går ner på stan för att handla, så gör dem det för att jag har bestämt att de ska göra det. De vet inte att jag kan välja om jag vill att de ska kunna göra något själva. Jag kan välja att aktivera "puppetmode", så står de bara och svajar på stället om jag inte ger ett kommando. Annars hittar de själva på saker att göra utifrån sina behov, för de är programmerade så av EA Games. Men det är klart de vet de ju inte om, för EA Games är ännu inte så skickliga att de kan skapa ett spel eller en verklighet där simmarna får ett medvetande om sin existens. TÄNK! Plötsligt går en sim ned på knä, vänder ansiktet mot himlen och ropar desperat! "Vad vill DU Gud med oss? Varför har du skapat mig? Ska jag bara springa omkring i det här kvarteret i hela mitt liv, utan att förstå sanningen? Jag tittar på de andra simmarna och de fattar ingenting, de bara fortsätter som vanligt. Men jag, jag känner att något är galet! Det känns som en illusion. Finns jag verkligen?"

Jag däremot tänker jag vidare - jag har den situationen, eftersom min skapare har lyckats göra ett spel där jag kan sitta på knä, rikta mina rop till himlen och fråga "Vad vill DU Gud med oss? Varför har du skapat mig? Ska jag bara springa omkring på det här jordklotet i hela mitt liv, utan att förstå sanningen? Jag tittar på de andra människorna och de fattar ingenting, de bara fortsätter som vanligt. Men jag, jag känner att något är galet! Det känns som en illusion. Finns jag verkligen?" Men mina rop fortsätter bara ut i tomma rymden. Varken min Gud eller skapare svarar. Möjligen sitter de lika perplexa och tittar på mig, häpna över att de lyckats skapa ett spel där deras människor faktiskt är förmögna att ställa dessa frågor. Funderar över sitt ansvar över oss människor nu, kanske bäst att låta oss vara kvar här ändå, tänk om vi får veta att vi inte finns, då kanske vårt bräckliga och underliga psyke kraschar, alla människor lägger sig ned och dör och deras framgångsrika spel buggar och dör. De försöker skicka in program som talar om upplysning, frid och sanning i hopp om att det ska få oss att må bättre och acceptera våra villkor. Det går ju inte att plocka ut Simmen ur spelet ändå.

Så vad gör människorna på jorden? Jo de bygger hus, har olika karaktärer, livsdrömmar och behov och de åker på olika äventyr. De skaffar ett jobb som de kan klättra i, partners och barn som ska matas och växa upp och gå i skolan. De tränar, skapar relationer, konflikter och begåvningar. De upptäcker världen utanför sina hus och sitt kvarter. De odlar, äter, blir kära. Och dör sen. De anhöriga får en gravsten att sörja vid. Och skaparen är glad över att ha lyckats greja detta spel och Guden är lycklig över sitt tidsfördriv. 

Kanske är de människor som söker upplysning, ingenting annat än ett virus? Eller så kanske GUD tyckte att det vore roligt med ett spel där det fanns sökare? 

Nu ska den här sökaren mata sin bebis och kanske gå och handla mat. Blir det bra Gud?