Who want's to live forever?! I do!
Det är normalt att bli gråtmild när man blir morsa. Säger alla.
Men igår kväll var jag inte gråtmild - jag var galen. Min man fick trösta mig på kvällen, för jag pallade plötsligt inte trycket när jag låg bredvid min son. Jag får sån jävla dödsångest ibland när jag inte har underhållt andligheten tillräckligt. Plötsligt kan jag inte acceptera livets villkor alls, jag fixar inte tanken på att allt ska ta slut en vacker dag och jag känner bara en enorm skräck inför att jag en dag ska behöva lämna den här planeten. Jag har haft en sån jäkla dödsskräck ända sedan jag var liten. Jag minns att jag kunde ligga tröstlös i flera timmar hos mamma och bara gråta och skrika att jag inte ville dö.
Mamma, precis som min man nu gör trots att jag är 30, säger lugnande.
-Det är ingen fara- du ska inte dö.
-Jooooo, gråter jag. Förr eller senare gör jag det.
-Jamen du är ju så liten/ ung - du ska leva massor av år till.
-Jag men jag vill leva för eeeeevigt! Jag vill inte lämna min son. Jag går sönder. Jag fattar inte varför det ska vara så grymt. Varför måste det ta slut? Det gör så oooooont! Jag blir galen!
Jag känner ingen som uttrycker att de har en sådan här dödsångest ibland. Alla verkar kunna slå bort den bara, äsch det där kan man inte tänka på, då blir man galen! Ungefär som att fundera på universums gränser. Vad finns utanför evigheten? Hur är Gud? Ingen idé säger de flesta - man blir bara tokig om man klurar för mycket.
Jag har klurat alldeles för mycket.
Hur kan man INTE tänka på detta? Det förstår jag inte heller. Jag läste en bok av Marie Fredriksson som handlade om Adam och Eva. Jag är absolut inte kristen, men det fanns en mycket målande scen just när de äter den förbjudna frukten och plötsligt får kunskap och medvetande. De blir ju förvisade ur paradiset, som just innebär att leva i okunskap om det egna livet och döden. DET skulle vara paradiset för mig. Att slippa veta att jag ska dö. Att bara få vara. Nu håller jag på med näst bäst - att dö innan jag dör. Strategin blir liksom den omvända - att mörda sitt eget ego som klamrar sig fast vid formerna i denna värld, så att man kan ignorera smärtan över att oundvikligt förlora. Finna frid istället för lycka. Det gick jättebra - tills Tim kom. Tillbaka på ruta ett. Jag ser på min lilla Tim och tänker att det är så det är för honom, än så länge. Han bara ÄR, vet ännu inte om sin existens eller att den har ett slut. Det knäcker mig att tänka på när han blir större och börjar ställa frågor om det till mig. Vad ska jag säga? Du får välja - antingen kan du ignorera skiten och leva i en lögn, bli galen av smärta och hamna på sinnesjukhus eller lära dig att dö innan du dör? Jag tror det är bäst att pappa får svara på sådana frågor. :)
Ibland känns det som om den så kallade lyckan i livet bara är ett mått på hur duktig man är på självbedrägeri.
Then again - jag medicinerar ju för ångest. Ingen blir väl förvånad. ;)
No brain - no pain (JA TACK)
Men igår kväll var jag inte gråtmild - jag var galen. Min man fick trösta mig på kvällen, för jag pallade plötsligt inte trycket när jag låg bredvid min son. Jag får sån jävla dödsångest ibland när jag inte har underhållt andligheten tillräckligt. Plötsligt kan jag inte acceptera livets villkor alls, jag fixar inte tanken på att allt ska ta slut en vacker dag och jag känner bara en enorm skräck inför att jag en dag ska behöva lämna den här planeten. Jag har haft en sån jäkla dödsskräck ända sedan jag var liten. Jag minns att jag kunde ligga tröstlös i flera timmar hos mamma och bara gråta och skrika att jag inte ville dö.
Mamma, precis som min man nu gör trots att jag är 30, säger lugnande.
-Det är ingen fara- du ska inte dö.
-Jooooo, gråter jag. Förr eller senare gör jag det.
-Jamen du är ju så liten/ ung - du ska leva massor av år till.
-Jag men jag vill leva för eeeeevigt! Jag vill inte lämna min son. Jag går sönder. Jag fattar inte varför det ska vara så grymt. Varför måste det ta slut? Det gör så oooooont! Jag blir galen!
Jag känner ingen som uttrycker att de har en sådan här dödsångest ibland. Alla verkar kunna slå bort den bara, äsch det där kan man inte tänka på, då blir man galen! Ungefär som att fundera på universums gränser. Vad finns utanför evigheten? Hur är Gud? Ingen idé säger de flesta - man blir bara tokig om man klurar för mycket.
Jag har klurat alldeles för mycket.
Hur kan man INTE tänka på detta? Det förstår jag inte heller. Jag läste en bok av Marie Fredriksson som handlade om Adam och Eva. Jag är absolut inte kristen, men det fanns en mycket målande scen just när de äter den förbjudna frukten och plötsligt får kunskap och medvetande. De blir ju förvisade ur paradiset, som just innebär att leva i okunskap om det egna livet och döden. DET skulle vara paradiset för mig. Att slippa veta att jag ska dö. Att bara få vara. Nu håller jag på med näst bäst - att dö innan jag dör. Strategin blir liksom den omvända - att mörda sitt eget ego som klamrar sig fast vid formerna i denna värld, så att man kan ignorera smärtan över att oundvikligt förlora. Finna frid istället för lycka. Det gick jättebra - tills Tim kom. Tillbaka på ruta ett. Jag ser på min lilla Tim och tänker att det är så det är för honom, än så länge. Han bara ÄR, vet ännu inte om sin existens eller att den har ett slut. Det knäcker mig att tänka på när han blir större och börjar ställa frågor om det till mig. Vad ska jag säga? Du får välja - antingen kan du ignorera skiten och leva i en lögn, bli galen av smärta och hamna på sinnesjukhus eller lära dig att dö innan du dör? Jag tror det är bäst att pappa får svara på sådana frågor. :)
Ibland känns det som om den så kallade lyckan i livet bara är ett mått på hur duktig man är på självbedrägeri.
Then again - jag medicinerar ju för ångest. Ingen blir väl förvånad. ;)
No brain - no pain (JA TACK)