Lille lille gubben - blir ett år idag - hurra!

Tänka sig att för precis ett år sedan så låg jag på BB Stockholm vid den här tiden och hade värkar. Det var fortfarande 4 timmar och 49 min kvar tills underverket var på plats. Det är hisnande att tänka tillbaka på hur det var och vilka känslor som snurrade i kroppen då.

Det är ju så fantastiskt - vilket mirakel han är min lille gosse! Tänka sig vilken mening livet fylldes med i samma sekund som han kom till jorden. Så mycket lycka!

Jag hoppas att de övriga 17 åren (eller mer) som han ska bo hemma med lille mamsen inte går lika fort. Jag kommer ofta på mig själv med att vilka frysa ögonblicken och bara få känna dem känslorna lite längre, för evigt. Då är det ändå en tröst att veta att allt bara är ett ständigt flödande nu. Det är det vi har. Och för tillfället känns alla dessa nu, som helt fantastiska och har gjort det sedan han kom. Som om Gud verkligen skickat en ängel till mig.

I stor, stor tacksamhet över livet

Cecilia

Alltså nu blir det bara tömma ur!

Jag är ett känsloinferno just nu - jag som alltid brukar vara rationell. Jag vet inte alls vad jag vill. Jag bor i en fantastisk lägenhet, med min man och mitt barn. Jag har absolut bara lyxproblem.

Så här ser de ut.

Jag älskar min son över allt annat. Han är mitt allt. Jag läser alla böcker jag kommer åt, alla experter jag kan hitta och har dessutom en stark inre känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Än så länge känns han och jag nästan som ett för det mesta. BRUTALT är det att han ska börja på dagis och jag börja jobba igen om knappt två månader. Det känns lite som om någon skulle säga - du om två månader tänkte vi börja amputera bort kroppsdelar, vi börjar med hjärtat... Det känns så fundamentalt jättefel egentligen - jag kan inte för mitt liv få ihop ekvationen att jag inte ska tillbringa min tid med min ettåring - utan att någon annan ska ta hand om honom. HALLÅ - det är ju JAG som har fött honom och älskar honom mest! (och pappa förstås) Förnuftet säger förstås att han för sin utveckling behöver vänner osv, men jag hade föredragit att det var som förr. Det är något absurt i att vi har institutionaliserat omsorgen om våra barn. Urmodern i mig fattar ingenting!

Sen letar vi efter ny bostad och de ekonomiska villkoren ger oss ett rad eller parhus om vi ska bo kvar i det område vi vill bo på. Det stämmer inte överens med mina drömmar. Introverten i mig vill inte bo i radhus, vill inte ha andra människor så nära. Visionären och romantikern i mig ser framför sig en lummig trädgård, egen täppa, successiva renoveringar, gungställning till Tim, slitna ekgolv, ett potatisland, gummistövlar och öppen spis. Varför kan jag inte nöja mig? Varför är dessa drömmar så viktiga för mig? Varför är protesten i mig så stor?

Släpp taget, det är egot som talar - följ med i livets dans. Det här Varat i mig, som enligt Deepak Chopra är ett rent medvetandefält som genom mina känslor och tankar leker sin dans, livets dans genom mig ut i världen. Vill det leka mig till ett radhus? ;) Är det bara mitt Ego som ger mig en massar drömmar, visioner och idéer? Små i sammanhanget betydelselösa impulser som styr mig åt ett eller annat håll? Hur vill det här rena medvetandefältet uttrycka sig genom mig just nu? Om jag lyckades lämna över och bara följa med livets flöde, universums flöde - vart skulle det då ta mig? Det skulle väl förmodligen skita i både radhus/ parhus eller villa - det bara ÄR ju. Det skiter i materia. Det bara ÄR. Det finns ju inget bra eller dåligt alternativ. Men nåden då? Friden då? Den ska komma när jag inser att det inte spelar någon roll. Men hur gör man det utan att samtidigt låta sin mänsklighet gå förlorad? Hur deltar man i sina villkor om man inte fortsätter drömma? Det fattar väl jag att lidandet som jag beskriver nu uppstår just för att jag inte har släppt taget utan lever kvar i en illusion. Vill man ens se igenom illusionen? Är det något att sträva efter att vara bortom känslan,tanken och den fysiska verkligheten? Vad är det jag uppnår bara för det? Varför söka? Ska jag bli en liten smiley bara?

Jag är helt säker på att Björn Clausen kommer att kommentera detta. :)

Kramar från den icke upplysta smileyn.