• Start

Kommentarer

Postat av: Björn Clausen

Hahahaha! Du är rolig Cecilia! Det är klart att jag inte kan låta bli att kommentera det här, hur visste du :)

Hur inser man att ingenting spelar någon roll utan att man låter sin mänsklighet gå förlorad? Är det typ huvudfrågan?

Bäst att fortsätta drömma så att man inte blir omänsklig. Eller?

Såhär är det för mig. Min hjärna fortsätter spela ut allt det som den är programmerad med. Det låter kanske kallt men så är det. För att göra det mindre kallt känns varje liten grej som hjärnan spelar ut i kroppen som känslor. Det kan vara varma känslor. Onda känslor. Alla nyanser. Ja du fattar. Jag gråter ofta. Jag kan bli väldigt rörd. Jag skrattar mycket. Jag kan känna mig överväldigad. Jag kan tycka livet är förvirrande och bisarrt. Eller enkelt och vackert.

Är det mänskligt?

Är jag mänsklig då?

Det spelar ingen roll. För det riktigt märkliga är följande, och här tycker du kanske att jag låter som ett monster. Jag kan inte för mitt liv längre inse vad NÅGON TING av allt detta har med mig att göra.

Vad har en varm känsla med mig att göra?

Ingen känsla kan röra vid mig.

Ingen önskan att formulera det här kan röra vid mig ....

Men önskan finns här. I mig. Inte som något där borta som jag kan nudda vid. (nu lägger orden fällben på varandra här ... ) Det är kanske därför det känns som att inga känslor kan röra vid mig. Dom känns. Men det rör mig inte. Kanske för att det är som något som uppstår i mig och försvinner i mig. Jag vet inte Cecilia. Det är otroligt märkligt. Det är obeskrivligt. Det är inte frihet från jobbiga känslor. Kanske är det frihet mitt i jobbiga känslor. Jag vet inte hur jag skall formulera det.

Postat av: Lilla Loppis

"Såhär är det för mig. Min hjärna fortsätter spela ut allt det som den är programmerad med. Det låter kanske kallt men så är det. För att göra det mindre kallt känns varje liten grej som hjärnan spelar ut i kroppen som känslor."



Nu måste jag fråga: Vem/Vad har programmerat din hjärna? Varför? Varför ska det göras mindre kallt? Vilket syfte har det? Du kan ju inte skriva att hjärnan är programmerad på ett visst sätt utan att samtidigt både anta att det finns ett program och en programmerare. Du gör dessutom antagandet att känslorna finns där av en anledning - det ska inte bli för kallt. Varför gör du det?



För jag köper rakt av att vi får distansen till våra känslor när vi inser att de är just bara känslor. Som du skriver, de uppstår och de försvinner i oss. Precis som tankar och hela det här resonemanget med tillhörande frågor.



Men det svarar inte på varför. Varför, varför, varför?!



MYCKET intresserad av att höra dig berätta mer!



Loppis

Postat av: Björn Clausen

Det jag skrev då i november förra året känns avlägset nu. Jag var mitt inne i någon sorts insiktsrus då. Jag minns känslan av att det var omöjlig att formulera i ord. Men jag kunde inte låta bli ...

Det jag känner idag är följande. Det är språket som är grejen. Jag skall sluta säga att DET HÄR inte går att uttrycka med språk. DET HÄR är språk rakt igenom. Och vice versa. Språket är ingenting annat än DET HÄR.

Antagandet att det finns NÅGON här som HAR en hjärna är vad som håller hela galenskapen vid liv. Detta antagande är bränslet till det andliga sökandet. The Ghost in the Machine. Själen. Så länge vi är i den språkliga strukturen tar sökandet aldrig slut. Att NÅGON kan vara i en språklig struktur är också ett antagande som håller hela galenskapen igång.



Det hela är en mental lek. Du skriver att du köper rakt av att vi får distans till våra känslor när vi inser att de är just bara känslor. Så länge vi investerar i den typen av språklig struktur är vi fast i sökandet. Först köper vi antagandet att det finns NÅGON som har känslor och sedan känner vi att det är så. Eller?

Att människor alltid upplevt sig vara NÅGON som skall förhålla sig till tankar och känslor bevisar inte att det ÄR så.

Jag tror inte att det finns vare sig program i hjärnan eller en programmerare. Men att anta att det är så skapar ett upplägg för ändlösa resonemang. Vilket kan vara kul eller bara jävligt tröttsamt. Just nu känns det bara jävligt tröttsamt.

Om man slutar anta att det finns NÅGON som har känslor försvinner också frågan om känslorna finns där av en anledning. Känslor ÄR.

Sammanfattningsvis kan man säga såhär. Släpper man antagandet om NÅGON blir det jävligt tyst. Men inte alls dött. Det blir vad som är utan språkliga tolkningar. Kan man leva så?

Kan man vara med i leken om man inte längre köper antagandet om NÅGON?

Jag tänker såhär. Man behöver ju inte köpa. Men kan låna bara. Låna och leka. Det är en lek detta. En lek på fullaste allvar. Allvar på lek.



Sedan en tid tillbaka uppstår ofta frågan. Kan jag verkligen leva upp till det här med att allt är en lek? Livet har visat mig att jag i svåra situationer inte alls agerar som om livet är en lek. Situationer som hotar den marteriella tryggheten och tillgången på kärlek gör att denna NÅGON blir väldigt solid. Trots detta finns här en underliggande känsla av att denna NÅGON bara är på lek. Är du med på vad jag försöker säga?

Trackback