Världen är ett relativt komplicerat system – men ändå ett system som faktiskt går att förstå. Det handlar mest om tid, hur lång tid tar det att forska sig ned till den minsta beståndsdelen. Sen kan man vända när man kommit dit och gå uppåt, bygga på fler små bitar tills det blir ett universum. Allt hänger ihop, allt korrelerar med varandra. Fysik, kemi. Vi kan räkna på det, ett symbolsystem som kallas matematik.

Jag är ledsen men du är också ett system för mig. Ett system med flera system i varandra – precis som universum. Ett system med känslor som du spelar ut i ett logiskt mönster beroende på vad som har hänt. Jag vet hur jag ska bete mig när du spelar ut olika känslor för jag har lärt mig hur systemet känslor fungerar. Psykologi och beteendevetenskap. Det finns ett system för hur människor ska agera gentemot varandra i olika situationer. Det har jag lärt mig. Kommunikation – ett system med symboler. Du är också ett fysiskt system som liknar universums – lika komplicerat men det går ända att rita ned i en skiss eller modell. Biologi i folkmun. Du har tankar om din existens, ofta i form av ett system – en religion.

Jag är också ett system, förmodligen ett psykopatiskt sådant eftersom jag mest ser dig som ett system i systemet. Precis som jag själv också är. Jag har distans. Jag vet hela tiden att jag agerar som ett system med andra system. Jag kopplar sällan på känslorna i mina reflektioner. När jag agerar gentemot dig gör jag det utifrån vad jag tycker verkar rationellt. Flera människor i ett mötesrum är ett system. Människor förhåller sig till varandra i systemet gruppdynamik och hierarki. Känslostyrda människor kallar det snarare samhörighet, men det tycker jag är känslosamt och osakligt. Det ska vara roligt säger människor som gillar ordet samhörighet. Men gruppdynamik är inte roligt, det är systematiserat och fridfullt möjligtvis. Om det inte uppstår en konflikt – men det gör den då för att någon försökte rucka på känslo- eller hierarkisystemet. Då protesterar alla.

Jag älskar alla system och mönster. Men det ger ofta människor en vag obehagskänsla. Det är något konstigt med mig tycker de trots att jag inte ens har sagt något. Det är för att jag har ett kroppsspråk har jag lärt mig, som skvallrar om att jag inte är genuint intresserad egentligen. Människor mår dåligt över att bli betraktade som system. De mår dåligt över att jag inte upplever eller deltar i det de kallar samhörighet. Det är inte för att vara elak som jag är sådan, jag bara är det. Om samtalsämnet eller uppgiften inte rör en utveckling av mitt pusslande av system som jag konstant lägger i huvudet – då ”zonar jag ut”. Jag är inte kvar mentalt. Jag jobbar med något annat i huvudet och blir antingen rastlös eller somnar.

Men om du frågar mig: Cecilia, hur funkar det här, hur hänger det ihop, varför? Då kan jag förklara det för dig. Det kan jag göra med glöd och intensitet. Då går jag igång. Men när det är klart, så har jag förmodligen inte så mycket mer att säga. Om du tjatar eller är för trög så tappar jag intresset. Då tystnar jag igen. Börjar jaga efter något nytt intressant ämne som kanske kan förvåna mig. Finns det något nytt jag kan lära mig? Någon ny aha-upplevelse? Hjärnan börjar klia. Ett av systemen som människan använder för att överleva. Var är nästa sak, nästa stora upptäckt? Systemet är inrättat så att vi håller oss i rörelse och inte bara lägger oss ned och dör.

Här har jag ett problem. När det inte kommer någon input till mitt pussel under för lång tid, då blir jag successivt mer och mer uttråkad, det känns bokstavligt som om hjärnan håller på att mögla sönder och jag blir håglös och paralyserad. Som om systemet lägger ner när det inte får tillräckligt med ström. Då tycker jag plötsligt att allt är meningslöst och förstår inte varför jag ska gå upp ur sängen. Då säger alla de här människorna som pratar om samhörighet och glädje att jag är ett dysfunktionellt system – depression heter det. Jag har upptäckt att det här verkar gå i vågor, ytterligare ett mönster, ett system.

Min lösning är inte att prata med andra människor då eller att delta i samhörigheten som ju är en illusion. Jag dricker eller knarkar istället. Eller iaf gjorde jag det förr, men då höll jag på att dö så jag fick lägga av, annars tycker jag att det är vad som funkat bäst hittills. :) Livet gav mig AA och jag fick en massa nya pusselbitar att pussla med. En ny info att mata mappsystemet med. Det är fascinerande! Om vi väljer att se tillbaka på alla dessa mönster och system med en tidsaspekt inkluderat kallar människor det för historia. Jag tycker inte att känslor är dåliga, jag ser inte ner på känslosamma människor, de är som de är.

Jag har också upptäckt på sista tiden att jag har riktiga (?) känslor. Jag älskar min man Mikael och min son Tim. Det är också logiskt. 