Vart har jag tagit vägen?

2011-11-30 @ 21:59:33 Permalink Diary Kommentarer (1) Trackbacks ()

Alltså det här kommer ju eventuellt låta lite förvirrat, men i kväll när jag såg mig själv i badrumsspegeln och precis hade tvättat bort sminket fastnade min blick i min egen blick i badrumsspegeln och jag undrade vem FAN är det där?
Jag liksom stirrade på mig själv som stirrade tillbaka och jag fick en sån där overklighetskänsla, det är JAG där i spegeln men ändå inte. Känner inte igen mig, vart har JAG, riktiga JAG tagit vägen? Hallå! Hallå!? Och vem tusan är RIKTIGA jag? Vem i helskotta är det jag försöker identifiera? Den jag VAR, eller den jag ÄR, eller den jag ska BLI, eller allihop?
Häftigt, konstigt - vattnet som porlar från kranen ner i MINA kupade händer. KONSTIGT. Hur kan de vara en del av mig? Är det där MINA händer?
Det här har hänt mig förr också, oftast efter en stressig period där jag successivt blivit tröttare och tröttare och bara knallat på utan att stanna upp och reflektera. Då är det som om min utveckling, eller allt rullar på i sån fart att mitt JAG plötsligt tappar bort sig självt, börjar känna sig främmande för sig självt och liksom börjar kasta in såna här skumma upplevelser för att jag ska stanna upp här och nu och "plocka ihop" mig själv igen. Ungefär som Hugo, ni vet det här gamla tvspelet. -Vart ska vi nu kompis?! :)
Fast den här gången blev det ännu värre, för min hjärna svarade cyniskt, vem fan bryr sig om VEM du är, eller "har tagit vägen" Du bara ÄR och just nu har du fastnat i en mental bild av att det är något speciellt över att du får lite overklighetskänslor när du ser dig själv i spegeln. Varför inte bara, jaha grattis du har slarvat bort dig själv nu igen och glömt vart du lagt dig, ungefär som mobiltelefonen som av någon okänd disträ anledning ligger glömd på ditt skrivbord på jobbet. Är du säker på att det inte är där du har förlagt dig själv också, ditt förvirrade pucko? Du kanske hittar dig själv där i morgon bitti? Ovanligt smart.
Lite som ett avsnitt av Nalle Puh som min son brukar se, där Puh plötsligt utan att fatta hur det går till ser en till Puh i skogen (i själva verket en igelkott som går och bär på en spegel som Puh ser sig i) men eftersom Puh inte vet vad en spegel är ännu så tror han att det är en "annan" jag. Samma sak händer Puhs vänner och de får successivt också syn på sig själva i spegeln utan att hajja, igelkotten hinner iväg med spegeln innan de hinner ifatt och till slut bestämmer de sig för att ge sig ut på upptäcksfärd för att hitta de andra "ossarna".
De tappar bort varandra och när de sedan ses igen frågar de om de andra verkligen är de riktiga andra eller om de är de ANDRA andra. Ja, jag är tämligen säker på att JAG är JAG svarar tiger, men man vet ju aldrig, kanske den andra jag också tror att han är jag??? :) Puh reflekterar sundast då han ser det praktiska i att vara TVÅ Puh, eftersom det då blir dubbelt så mycket håning samlad, kanin sabbar dock genom att påpeka att det blir dubbelt så mycket håning uppäten också...
Okej, jag vet, det här börjar bli struligt och ni väntar er säkert någon slags jävla poäng. Men poängen är att det inte finns någon, bara en total förvirring och jag vinkar hejdå till min spegelbild och föreslår att den drar iväg och letar efter mig på sin sida, medan jag sover, för jag har tröttnat på mig själv nu, vart jag nu har tagit vägen...Scizofrenia land...
God natt

Vill du låna min antennmössa?

2011-11-21 @ 21:08:53 Permalink Diary Kommentarer (3) Trackbacks ()




Är det inte fantastiskt? Jag sitter och läser bakåt i tiden på min egen blogg och jag är så jävla impad av mig själv, jag skriver så jävla bra saker. Tänk om någon annan var lika bright som jag själv och jag fick förmånen att träffa den personen, då skulle jag ju faktiskt kunna utvecklas! ;) Alltså jag skulle verkligen vilja vara mig! :) Jag förstår inte varför inte fler är som jag. Fy fan vad arrogant härligt ärligt skrivet av mig. Eller narcissistiskt personlighetsstört - who cares? Antingen har du humor eller så har du inte det. Blev du sur nu så har du inte det. *asg*

-Vem fan tror hon att hon är? *snörper på munnen*
-Skrattar hejdlöst!!! :)

Är iaf med barn igen, ska snart igenom detta hejdlösa mirakel som det är att sätta liv till världen igen. Bara någon månad kvar. Ibland känner jag att jag nog inte skulle vilja ägna mig åt något annat än just det. Det är liksom så maxat med både kärlek, sex och smärta. Så levande och så NÄRA! Det blir så enkelt när kroppen får styra - den är så primitiv och så härligt befriad från tillkrånglade tankar som ju annars är mitt signum. Jag lyssnade på Tolle här om dagen som påminde om just detta att vår "fantastiska" hjärna ALDRIG någonsin skulle kunna hålla kroppen levande genom att TÄNKA alla de processer som kroppen behöver genomföra samtidigt för att överleva ens en sekund. Det skulle bli SYNTAX ERROR direkt. Kroppen är därför ett helt sjukt fascinerande system, så JÄVLA intelligent bara i sig självt.

Åh förlåt lilla hjärnan - lilla egot i mig kände sig lite kränkt nu, eftersom hjärnan inbillade sig att det var INTELLEKTET som stod högst i rang i systemet JAG. Mycket tråkigt. Men det är ingen fara lilla hjärnan -du är bra på ANDRA saker, som att lösa inbillade problem tex. Hela tiden. Och att sabba min sömn genom att köra någon meningslös grammofonskiva på repeat hela natten, mixat med att upprepa att frysta blåbär kommer att sabba grädden på en gräddtårta om de smälter. DET är du duktig på. Jätteduktig. Tack så mycket för det. :)

Du ger mig en massa fördelar iofs och en massa cred här och där för folk tycker att jag är så jävla smart. Oj oj oj, säger dem. Du har ett så skarpt analytiskt sinne, du skriver så bra, du är så strategisk. Visionär, vilken förmåga du har att växla mellan micro-macroperspektiv. Fantastiskt. Applåder! Uj uj uj, lägg ner - jag blir bara förvirrad.

Jag vet inte vad jag ska göra av det där, det blir bara någon slags gröt med 1 del arrogans och 1 del högmod kvar som jag måste bryta ner för att behålla fötterna på jorden, vad de nu gör där? Men samtidigt när jag ändå är inne i arroganssvängen - vad är det ni inte fattar? Om jag hade en mössa med antenner så skulle ni få låna den - jag lovar. :) Och började du sura nu igen så har du återigen bevisat för mig att du saknar humor.

All min kärlek och respekt till alla som inte surade.

Och tacksamhet för att ni trots allt väljer i de flesta lägen att se mig som smart istället för bara hiskligt arrogant. Men vad ni tycker eller tror om mig säger iofs inte särskilt mycket med tanke på att ni skulle behöva låna min antennmössa för att tänka klarare.

dr House däremot - han har också en antennmössa tycker jag och är bland de mest sympatiska karaktärerna jag sett på länge på TV. Han är som en manlig motsvarighet av mig, synd att han inte finns på riktigt. But then again - han kanske inte tycker att jag finns heller.

:)