Jag liksom stirrade på mig själv som stirrade tillbaka och jag fick en sån där overklighetskänsla, det är JAG där i spegeln men ändå inte. Känner inte igen mig, vart har JAG, riktiga JAG tagit vägen? Hallå! Hallå!? Och vem tusan är RIKTIGA jag? Vem i helskotta är det jag försöker identifiera? Den jag VAR, eller den jag ÄR, eller den jag ska BLI, eller allihop?

Häftigt, konstigt - vattnet som porlar från kranen ner i MINA kupade händer. KONSTIGT. Hur kan de vara en del av mig? Är det där MINA händer?

Det här har hänt mig förr också, oftast efter en stressig period där jag successivt blivit tröttare och tröttare och bara knallat på utan att stanna upp och reflektera. Då är det som om min utveckling, eller allt rullar på i sån fart att mitt JAG plötsligt tappar bort sig självt, börjar känna sig främmande för sig självt och liksom börjar kasta in såna här skumma upplevelser för att jag ska stanna upp här och nu och "plocka ihop" mig själv igen. Ungefär som Hugo, ni vet det här gamla tvspelet. -Vart ska vi nu kompis?! :)

Fast den här gången blev det ännu värre, för min hjärna svarade cyniskt, vem fan bryr sig om VEM du är, eller "har tagit vägen" Du bara ÄR och just nu har du fastnat i en mental bild av att det är något speciellt över att du får lite overklighetskänslor när du ser dig själv i spegeln. Varför inte bara, jaha grattis du har slarvat bort dig själv nu igen och glömt vart du lagt dig, ungefär som mobiltelefonen som av någon okänd disträ anledning ligger glömd på ditt skrivbord på jobbet. Är du säker på att det inte är där du har förlagt dig själv också, ditt förvirrade pucko? Du kanske hittar dig själv där i morgon bitti? Ovanligt smart.

Lite som ett avsnitt av Nalle Puh som min son brukar se, där Puh plötsligt utan att fatta hur det går till ser en till Puh i skogen (i själva verket en igelkott som går och bär på en spegel som Puh ser sig i) men eftersom Puh inte vet vad en spegel är ännu så tror han att det är en "annan" jag. Samma sak händer Puhs vänner och de får successivt också syn på sig själva i spegeln utan att hajja, igelkotten hinner iväg med spegeln innan de hinner ifatt och till slut bestämmer de sig för att ge sig ut på upptäcksfärd för att hitta de andra "ossarna".

De tappar bort varandra och när de sedan ses igen frågar de om de andra verkligen är de riktiga andra eller om de är de ANDRA andra. Ja, jag är tämligen säker på att JAG är JAG svarar tiger, men man vet ju aldrig, kanske den andra jag också tror att han är jag??? :) Puh reflekterar sundast då han ser det praktiska i att vara TVÅ Puh, eftersom det då blir dubbelt så mycket håning samlad, kanin sabbar dock genom att påpeka att det blir dubbelt så mycket håning uppäten också...

Okej, jag vet, det här börjar bli struligt och ni väntar er säkert någon slags jävla poäng. Men poängen är att det inte finns någon, bara en total förvirring och jag vinkar hejdå till min spegelbild och föreslår att den drar iväg och letar efter mig på sin sida, medan jag sover, för jag har tröttnat på mig själv nu, vart jag nu har tagit vägen...Scizofrenia land...

God natt