Jag hade ett samtal idag som påminde mig lite om detta. Att liksom fastna i tanken på att jag är inte riktig "där ännu". Jag har liksom snarare känslan av att jag "kommit dit för länge sen" and now what!? Ungefär så. Efter det genombrottet och gapskrattet över att inse att jag fram till den punkten bara ägnat mig åt kullerbyttor i mitt eget sökande så finns liksom bara något slags skumt accepterande kvar. Vad som egentligen än Har hänt sedan den dagen så har jag kunnat acceptera det.

Jag har inte blivit heligare, bättre, sämre, annorlunda, mindre arg eller mindre mänsklig eller känt någon större lycka eller universalt kosmosrus whatsoever, men ja möjligtvis en slags frid. Inte frid på det sättet att änglarna gråter guld och allting skimrar i rosa och vad som än händer så ler jag som en mystisk jävla buddha med sitt träd uppstoppat i den heliga häcken utan mer uttråkat på något vis. Eller liksom jaja -OK! Är fortfarande lika rädd för döden, lika arg och glad, lika mänsklig som de mänskliga villkoren tvingar mig att vara, men med acceptansen att ja, jag är ju människa och det är mänskligt att vara rädd för döden, det fyller sin funktion. Eller ja, jag blev arg för precis som alla andra egostyrda varelser så blir också jag arg. Hör och häpna.

Sen kan man ju alltid ägna sig åt alla möjliga trosriktningar, dieter, filosofer och funderingar som ett sätt att leva sitt liv, för det ska ju ändå levas menar jag på något sätt, så varför inte på ett så nice sätt som möjligt? Illusion eller inte. Skit samma! Acceptans. Det är den enda vägen för mig i det stora hela och jag ser inget annat val än att acceptera allt så jävla hardcore att jag till och med accepterar att jag ibland inte kan acceptera vissa saker. Annars är det ju oacceptabelt. :)

I don't know - är det någon som känner till någon andlig mästare som jag fördriva tiden med att dissikera? Som sagt NÅGOT måste man ju göra i livet om man inte ska få mentala liggsår!

Natti