Det är spännande att lyssna till andra människor och deras syn på saker och ting. Ofta får vi en insikt om hur vi själva är, har varit eller skulle kunna vara.
En man som är i sitt allra första bräckligaste stadium av tillnyktrande från alkoholism tänker förtvivlat på sitt nya jobb. Ett arbete som kräver ett otroligt starkt psyke och en enorm mognad och förmåga att villkorslöst och osjälviskt ge. Han skall åka på en resa flera veckor till landet X i Afrika och hjälpa till i misären där bland svältande barn och krigsoffer. Verkligheten som kommer att möta honom där är påfrestande för vilken människa som helst.
Han vrider sig, blundar, suckar och är orolig. Hur ska han göra? Han kan väl inte säga nej? Men han vet ju att om han åker dit så kommer han att sitta på en bar hela kvällarna, oförmögen att göra något annat med sina känslor än att dränka dem i alkohol. Han suckar uppgivet, han har ju precis börjat tycka att hans liv är ganska bra.
Han är bedrövad, talar om sin kommande situation med stor vånda och uppgivenhet. Problemet är för honom som Mount Everest, fullständigt omöjligt att besegra.
Det är väl helt normalt?
Ja - självklart är det det, fullständigt mänskligt. Men tänk om... Vi vänder oss 360 grader och ser det här på ett nytt sätt.
Vilken lyx! Vilket förtroende denna man har fått ifrån universum! Två andliga lektioner har han att välja mellan och om han är lyhörd kommer han att förstå vilken som är ämnad för honom just nu.
Antingen väljer han den lektion som kommer att lära honom att sätta sin nykterhet först och som i det här läget kräver att han säger nej till resan och därmed tar sin alkoholism på allvar, visar respekt för sin nyfunna nykterhet och långsiktigt tar ett moget beslut som innebär att han kanske senare som en nykter och sund människa kan kliva in i den andra lektionen.
Den andra lektionen är förstås en större utmaning. Men ett andligt smicker utan dess like. Tänk att få förtroendet att vara en sådan person som universum kan tänka sig att skicka till ett sådant land och till människor som har ett sådant behov som i dessa länder. Tänk att få den uppgiften i sitt liv och det förtroendet från "en högre kraft" att man kanske kan få vara en sådan människa som har något att ge dem!
Om mannen i fråga inte med sin egen intuition kan ta reda på vilket svar som är hans, kan han välja att vända sig utåt till en annan medmänniska för att söka svar eller att be om insikt. Det viktigaste i det hela är också att inse att oavsett vad han väljer så är universum så fiffigt skapat att det är precis det som kommer, som är det rätta. Och även om han inte kan se det nu, så kan han ha förtroende för att han en dag kommer att göra det. Vad han än väljer, om det tom är att åka ditt och "misslyckas" genom att faktiskt sätta sig på baren och dricka och därmed inte vara till nytta för varken sig själv eller någon annan, så är förmodligen också det en lektion han fått enbart för att få lära sig precis det han behöver just nu.
Det finns också mycket visdom att finna i Bahagavad Gita, ett råd jag själv fått en gång av en person. Att i sitt yrke se sig själv som krigaren, dedikerad en viss uppgift. Jag måste inte alltid gilla den, men jag kan ändå osjälviskt ta mig an den och göra mitt bästa. T.o.m. när saker och ting ställs på sin spets, är det moraliskt riktigt att genomföra denna uppgift? Att koppla bort sig själv, se sig i sin roll och som ett verktyg för en större sak. Vart går gränsen då? När är det osjälviskt att genomföra något och när är det bara ansvarslöst? En fråga som jag får återkomma till i ett annat inlägg. För det är ta mig tusan inte lätt!
Det är detta som för mig handlar om tro eller till och med vetande. Att veta att det som är, är precis det som skall vara. Att oavsett vilken väg jag väljer, så gör jag det för att det är där jag behöver lära mig något. Det som kommer till mig är dessutom precis vad jag klarar av, därför att jag är övertygad om att denna kraft/ sanning/ medvetande/ universum/ Gud eller vad du vill är god.
Det är det som är så fantastiskt med livet som forum för andliga lektioner. Saker och ting är inte alltid som de verkar för oss. De är vad vi väljer att de ska vara. När vi ser igenom illusionen, den form som våra tankar och känslor vill ge det vi kallar verklighet, så kan helt nya möjliga tolkningar eller möjligheter uppstå. Fråga en kvantfysiker. :) Ser vi saker och ting som oöverstigliga problem eller andligt smicker i form av lektioner som ett högre "något" anser oss vara tillräcklig kvalificerade för att lösa? :)
Vi kan slappna av. Inte nonchalera, eller sluta bry oss och ta ansvar. Absolut inte. Men vi kan slappna av i de beslut vi tar.
