Du hittar mig nu på www.lillaloppis.blogspot.com

Om du vill kommentera något av mina senaste tre inlägg finns dem på den nya sidan!

VÄLKOMMEN!

Alltså det här kommer ju eventuellt låta lite förvirrat, men i kväll när jag såg mig själv i badrumsspegeln och precis hade tvättat bort sminket fastnade min blick i min egen blick i badrumsspegeln och jag undrade vem FAN är det där?

Är det inte fantastiskt? Jag sitter och läser bakåt i tiden på min egen blogg och jag är så jävla impad av mig själv, jag skriver så jävla bra saker. Tänk om någon annan var lika bright som jag själv och jag fick förmånen att träffa den personen, då skulle jag ju faktiskt kunna utvecklas! ;) Alltså jag skulle verkligen vilja vara mig! :) Jag förstår inte varför inte fler är som jag. Fy fan vad arrogant härligt ärligt skrivet av mig. Eller narcissistiskt personlighetsstört - who cares? Antingen har du humor eller så har du inte det. Blev du sur nu så har du inte det. *asg*

-Vem fan tror hon att hon är? *snörper på munnen*
-Skrattar hejdlöst!!! :)

Är iaf med barn igen, ska snart igenom detta hejdlösa mirakel som det är att sätta liv till världen igen. Bara någon månad kvar. Ibland känner jag att jag nog inte skulle vilja ägna mig åt något annat än just det. Det är liksom så maxat med både kärlek, sex och smärta. Så levande och så NÄRA! Det blir så enkelt när kroppen får styra - den är så primitiv och så härligt befriad från tillkrånglade tankar som ju annars är mitt signum. Jag lyssnade på Tolle här om dagen som påminde om just detta att vår "fantastiska" hjärna ALDRIG någonsin skulle kunna hålla kroppen levande genom att TÄNKA alla de processer som kroppen behöver genomföra samtidigt för att överleva ens en sekund. Det skulle bli SYNTAX ERROR direkt. Kroppen är därför ett helt sjukt fascinerande system, så JÄVLA intelligent bara i sig självt.

Åh förlåt lilla hjärnan - lilla egot i mig kände sig lite kränkt nu, eftersom hjärnan inbillade sig att det var INTELLEKTET som stod högst i rang i systemet JAG. Mycket tråkigt. Men det är ingen fara lilla hjärnan -du är bra på ANDRA saker, som att lösa inbillade problem tex. Hela tiden. Och att sabba min sömn genom att köra någon meningslös grammofonskiva på repeat hela natten, mixat med att upprepa att frysta blåbär kommer att sabba grädden på en gräddtårta om de smälter. DET är du duktig på. Jätteduktig. Tack så mycket för det. :)

Du ger mig en massa fördelar iofs och en massa cred här och där för folk tycker att jag är så jävla smart. Oj oj oj, säger dem. Du har ett så skarpt analytiskt sinne, du skriver så bra, du är så strategisk. Visionär, vilken förmåga du har att växla mellan micro-macroperspektiv. Fantastiskt. Applåder! Uj uj uj, lägg ner - jag blir bara förvirrad.

Jag vet inte vad jag ska göra av det där, det blir bara någon slags gröt med 1 del arrogans och 1 del högmod kvar som jag måste bryta ner för att behålla fötterna på jorden, vad de nu gör där? Men samtidigt när jag ändå är inne i arroganssvängen - vad är det ni inte fattar? Om jag hade en mössa med antenner så skulle ni få låna den - jag lovar. :) Och började du sura nu igen så har du återigen bevisat för mig att du saknar humor.

All min kärlek och respekt till alla som inte surade.

Och tacksamhet för att ni trots allt väljer i de flesta lägen att se mig som smart istället för bara hiskligt arrogant. Men vad ni tycker eller tror om mig säger iofs inte särskilt mycket med tanke på att ni skulle behöva låna min antennmössa för att tänka klarare.

dr House däremot - han har också en antennmössa tycker jag och är bland de mest sympatiska karaktärerna jag sett på länge på TV. Han är som en manlig motsvarighet av mig, synd att han inte finns på riktigt. But then again - han kanske inte tycker att jag finns heller.

:)

Världen är ett relativt komplicerat system – men ändå ett system som faktiskt går att förstå. Det handlar mest om tid, hur lång tid tar det att forska sig ned till den minsta beståndsdelen. Sen kan man vända när man kommit dit och gå uppåt, bygga på fler små bitar tills det blir ett universum. Allt hänger ihop, allt korrelerar med varandra. Fysik, kemi. Vi kan räkna på det, ett symbolsystem som kallas matematik.

Jag är ledsen men du är också ett system för mig. Ett system med flera system i varandra – precis som universum. Ett system med känslor som du spelar ut i ett logiskt mönster beroende på vad som har hänt. Jag vet hur jag ska bete mig när du spelar ut olika känslor för jag har lärt mig hur systemet känslor fungerar. Psykologi och beteendevetenskap. Det finns ett system för hur människor ska agera gentemot varandra i olika situationer. Det har jag lärt mig. Kommunikation – ett system med symboler. Du är också ett fysiskt system som liknar universums – lika komplicerat men det går ända att rita ned i en skiss eller modell. Biologi i folkmun. Du har tankar om din existens, ofta i form av ett system – en religion.

Jag är också ett system, förmodligen ett psykopatiskt sådant eftersom jag mest ser dig som ett system i systemet. Precis som jag själv också är. Jag har distans. Jag vet hela tiden att jag agerar som ett system med andra system. Jag kopplar sällan på känslorna i mina reflektioner. När jag agerar gentemot dig gör jag det utifrån vad jag tycker verkar rationellt. Flera människor i ett mötesrum är ett system. Människor förhåller sig till varandra i systemet gruppdynamik och hierarki. Känslostyrda människor kallar det snarare samhörighet, men det tycker jag är känslosamt och osakligt. Det ska vara roligt säger människor som gillar ordet samhörighet. Men gruppdynamik är inte roligt, det är systematiserat och fridfullt möjligtvis. Om det inte uppstår en konflikt – men det gör den då för att någon försökte rucka på känslo- eller hierarkisystemet. Då protesterar alla.

Jag älskar alla system och mönster. Men det ger ofta människor en vag obehagskänsla. Det är något konstigt med mig tycker de trots att jag inte ens har sagt något. Det är för att jag har ett kroppsspråk har jag lärt mig, som skvallrar om att jag inte är genuint intresserad egentligen. Människor mår dåligt över att bli betraktade som system. De mår dåligt över att jag inte upplever eller deltar i det de kallar samhörighet. Det är inte för att vara elak som jag är sådan, jag bara är det. Om samtalsämnet eller uppgiften inte rör en utveckling av mitt pusslande av system som jag konstant lägger i huvudet – då ”zonar jag ut”. Jag är inte kvar mentalt. Jag jobbar med något annat i huvudet och blir antingen rastlös eller somnar.

Men om du frågar mig: Cecilia, hur funkar det här, hur hänger det ihop, varför? Då kan jag förklara det för dig. Det kan jag göra med glöd och intensitet. Då går jag igång. Men när det är klart, så har jag förmodligen inte så mycket mer att säga. Om du tjatar eller är för trög så tappar jag intresset. Då tystnar jag igen. Börjar jaga efter något nytt intressant ämne som kanske kan förvåna mig. Finns det något nytt jag kan lära mig? Någon ny aha-upplevelse? Hjärnan börjar klia. Ett av systemen som människan använder för att överleva. Var är nästa sak, nästa stora upptäckt? Systemet är inrättat så att vi håller oss i rörelse och inte bara lägger oss ned och dör.

Här har jag ett problem. När det inte kommer någon input till mitt pussel under för lång tid, då blir jag successivt mer och mer uttråkad, det känns bokstavligt som om hjärnan håller på att mögla sönder och jag blir håglös och paralyserad. Som om systemet lägger ner när det inte får tillräckligt med ström. Då tycker jag plötsligt att allt är meningslöst och förstår inte varför jag ska gå upp ur sängen. Då säger alla de här människorna som pratar om samhörighet och glädje att jag är ett dysfunktionellt system – depression heter det. Jag har upptäckt att det här verkar gå i vågor, ytterligare ett mönster, ett system.

Min lösning är inte att prata med andra människor då eller att delta i samhörigheten som ju är en illusion. Jag dricker eller knarkar istället. Eller iaf gjorde jag det förr, men då höll jag på att dö så jag fick lägga av, annars tycker jag att det är vad som funkat bäst hittills. :) Livet gav mig AA och jag fick en massa nya pusselbitar att pussla med. En ny info att mata mappsystemet med. Det är fascinerande! Om vi väljer att se tillbaka på alla dessa mönster och system med en tidsaspekt inkluderat kallar människor det för historia. Jag tycker inte att känslor är dåliga, jag ser inte ner på känslosamma människor, de är som de är.

Jag har också upptäckt på sista tiden att jag har riktiga (?) känslor. Jag älskar min man Mikael och min son Tim. Det är också logiskt. 

Här i veckan som gick var jag på ett ledarskapsprogram via jobbet.

De använder sig av Porters SDI och man bedömer vilket motiverande värdesystem man har. Man får också skatta sina styrkor och sedan låta sex andra personer skatta ens styrkor också. Man jämför dem och får på så sätt lite av en "gap-analys". T.ex. om jag uppfattar att jag är svag på sociala färdigheter, men andra upplever att jag är väldigt stark så är teorin att jag kanske "lånar beteendet" social för att klara mig. Teorin säger också att om jag konstant lånar egenskaper som "inte är mina" eller ligger långt ifrån mina värderingar så bryter jag samtidigt ned självkänslan. Ungefär så.

Det här har börjat störa mig nu, därför att jag upplever att det som är mina absoluta styrkor, inte är särskilt gångbart i det yrke jag har, att jag förmodligen skulle ha bättre nytta av dem någon annanstans + att jag känner att jag för mycket är i "mask" - dvs i lånade egenskaper som inte är mina. Både på jobbet och privat.

Det hela gör lite ont faktiskt inuti och det kliar i huvudet att min profil blev något extrem ner i analytisk och noggrann. Vilket ju är positivt såklart, men inte vad som direkt efterfrågas i det jobb jag har idag. Det har gått så långt att jag sitter och sneglar på KTH:s hemsidor och känner mig uppriktigt nyfiken på Teknisk Fysik- programmet. Håll i minnet då att jag inte ens läst naturvetenskaplig inriktning på gymnasiet.

Jag börjar allvarligt fundera på hur mycket jag forcerar mig själv till olika saker, både förr i tiden och nu.

Tänk om jag fick bara vara en analytisk bokmal, forskare, lite ensamvarg och lugn utan att ständigt bli anklagad från alla håll. Det verkar ju inte finnas plats för sådana som jag någonstans. Och dessutom ve och fasa - hur många vill anställa en ung, smart tjej med självförtroende? INGEN. Nej, alla vill anställa ett icke-hot, en lagom smart/ dum liten tjej som fnittrar på rätt ställe och vet sin plats. Jag upplever hela tiden att det är så folk vill ha mig. Och jag ska vara extremt social, utåtriktad och RESULTATinriktad. Inte bara vara. Jag är alltid lite FÖR mycket det ena eller det andra. Aldrig riktigt bra.

Det här gör mig så trött.

Tacksam för input.

IQ högt - EQ lågt

Lille lille gubben - blir ett år idag - hurra!

Tänka sig att för precis ett år sedan så låg jag på BB Stockholm vid den här tiden och hade värkar. Det var fortfarande 4 timmar och 49 min kvar tills underverket var på plats. Det är hisnande att tänka tillbaka på hur det var och vilka känslor som snurrade i kroppen då.

Det är ju så fantastiskt - vilket mirakel han är min lille gosse! Tänka sig vilken mening livet fylldes med i samma sekund som han kom till jorden. Så mycket lycka!

Jag hoppas att de övriga 17 åren (eller mer) som han ska bo hemma med lille mamsen inte går lika fort. Jag kommer ofta på mig själv med att vilka frysa ögonblicken och bara få känna dem känslorna lite längre, för evigt. Då är det ändå en tröst att veta att allt bara är ett ständigt flödande nu. Det är det vi har. Och för tillfället känns alla dessa nu, som helt fantastiska och har gjort det sedan han kom. Som om Gud verkligen skickat en ängel till mig.

I stor, stor tacksamhet över livet

Cecilia

Alltså nu blir det bara tömma ur!

Jag är ett känsloinferno just nu - jag som alltid brukar vara rationell. Jag vet inte alls vad jag vill. Jag bor i en fantastisk lägenhet, med min man och mitt barn. Jag har absolut bara lyxproblem.

Så här ser de ut.

Jag älskar min son över allt annat. Han är mitt allt. Jag läser alla böcker jag kommer åt, alla experter jag kan hitta och har dessutom en stark inre känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Än så länge känns han och jag nästan som ett för det mesta. BRUTALT är det att han ska börja på dagis och jag börja jobba igen om knappt två månader. Det känns lite som om någon skulle säga - du om två månader tänkte vi börja amputera bort kroppsdelar, vi börjar med hjärtat... Det känns så fundamentalt jättefel egentligen - jag kan inte för mitt liv få ihop ekvationen att jag inte ska tillbringa min tid med min ettåring - utan att någon annan ska ta hand om honom. HALLÅ - det är ju JAG som har fött honom och älskar honom mest! (och pappa förstås) Förnuftet säger förstås att han för sin utveckling behöver vänner osv, men jag hade föredragit att det var som förr. Det är något absurt i att vi har institutionaliserat omsorgen om våra barn. Urmodern i mig fattar ingenting!

Sen letar vi efter ny bostad och de ekonomiska villkoren ger oss ett rad eller parhus om vi ska bo kvar i det område vi vill bo på. Det stämmer inte överens med mina drömmar. Introverten i mig vill inte bo i radhus, vill inte ha andra människor så nära. Visionären och romantikern i mig ser framför sig en lummig trädgård, egen täppa, successiva renoveringar, gungställning till Tim, slitna ekgolv, ett potatisland, gummistövlar och öppen spis. Varför kan jag inte nöja mig? Varför är dessa drömmar så viktiga för mig? Varför är protesten i mig så stor?

Släpp taget, det är egot som talar - följ med i livets dans. Det här Varat i mig, som enligt Deepak Chopra är ett rent medvetandefält som genom mina känslor och tankar leker sin dans, livets dans genom mig ut i världen. Vill det leka mig till ett radhus? ;) Är det bara mitt Ego som ger mig en massar drömmar, visioner och idéer? Små i sammanhanget betydelselösa impulser som styr mig åt ett eller annat håll? Hur vill det här rena medvetandefältet uttrycka sig genom mig just nu? Om jag lyckades lämna över och bara följa med livets flöde, universums flöde - vart skulle det då ta mig? Det skulle väl förmodligen skita i både radhus/ parhus eller villa - det bara ÄR ju. Det skiter i materia. Det bara ÄR. Det finns ju inget bra eller dåligt alternativ. Men nåden då? Friden då? Den ska komma när jag inser att det inte spelar någon roll. Men hur gör man det utan att samtidigt låta sin mänsklighet gå förlorad? Hur deltar man i sina villkor om man inte fortsätter drömma? Det fattar väl jag att lidandet som jag beskriver nu uppstår just för att jag inte har släppt taget utan lever kvar i en illusion. Vill man ens se igenom illusionen? Är det något att sträva efter att vara bortom känslan,tanken och den fysiska verkligheten? Vad är det jag uppnår bara för det? Varför söka? Ska jag bli en liten smiley bara?

Jag är helt säker på att Björn Clausen kommer att kommentera detta. :)

Kramar från den icke upplysta smileyn.

Det är mycket underligt detta med våra kvinnoroller. Jag funderar över min egen (roll?). Har jag ens en roll? Jag tycker inte att jag passar in i något av de rådande idealen. Jag är för omodern ibland och för traditionell. Ibland är jag för modern och krass oh rent ut sagt okvinnlig? Jag vet inte hur man är kvinna eller väljer lag, jag vet bara hur man är mig. Eller ÄR kort sagt. Vad jag tycker om att göra och vad jag inte tycker om. Måste de valen i mitt liv göra mig till en del i en kvinnodebatt eller samtidigt vara laddade politiskt? Jag bryr mig ju inte själv om de frågorna, känner mig som en utanför allt det där.

Min bekännelse skulle se ut så här:

Jag ÄLSKAR att vara mamma. Min son får mig att känna mig som den bästa och viktigaste människan på jordklotet. Jag njuter hejdlöst över att ha hans goa bebiskropp nära min. Han gör min morgon när jag vaknar bredvid honom och han ler. Jag ser framför mig hur han ska bli stor och stark och jag njuter i fulla drag av att få vara hemma och laga bra mat och dona för bra miljö och en vacker trädgård. Det ska finnas nybakat bröd och riktig hemlagad god mat på bra råvaror i ett riktigt hem tycker jag. Jag har odlat tulpaner i massor med olika färger åt Tim i höstas när jag var gravid, bara för att han ska få titta och känna på dem när de kommer nu.

Jag hatar att städa. Det får någon annan göra. Kanske min man eller en städerska. Jag gör det, men motvilligt och definitivt prioriterat efter mat och trädgård. Det ska vara miljövänliga rengöringsmedel i ett hem. Likadant med kosmetika och hud/ hår produkter. Det ska lukta gott. Jag är människa och ska leva naturligt som en människa, inte en kemiprodukt. Män är inte så intresserade av det där, så jag har tagit på mig ansvaret för det i vår familj. Att se till att min son och min man får rätt produkter så att det är friska och starka. De fattar nog inte riktigt att vi är en del i stora hela universum och att vi måste leva i harmoni med det. Men det förstår jag som kvinna i djupet av min "very beeing". Den insikten sitter som en urkunskap orubblig som berg i mig. Jag mår dåligt när jag tänker på att jag inte har kunnat göra verklighet av den insikten ordentligt förrän nu när det börjar poppa upp ekologiska alternativ och naturliga produkter överallt tack vare trender åt det här hållet. Tack för den trenden. Bättre sent än aldrig.

Jag vill vara mjuk och kvinnlig. Jag vill att både min man och min son ska kunna känna trygghet hos mig och självklar närhet. Att de bägge ska kunna komma till mig och bara tanka kärlek och närhet, för jag har tonvis av den varan! Min familj är det absolut viktigaste som finns och jag tycker att det är mitt främsta kall att se till att vi mår bra fysiskt och psykiskt.

Jobb? Jag vill INTE behöva trippa omkring på hemska klackar som gör ont i fötterna och snitsiga dräkter och ta på mig en allvarlig proffessionell min och spela ut folk emot varandra på en arbetsplats. Det suger. Gå på töntiga affärsluncher och föra fram mitt budskap på ett så snyggt sätt som möjligt verbalt så att jag övertygar min partner/ kollega/ chef/ kund om att jag har rätt. Vilket jag är bra på. Jag är absolut inget dumhuvud som är bitter på en misslyckad karriär. Jag tror jag skulle kunna gå långt på mitt intellekt. Det säger alla andra iaf. Men rå manlig attityd passar inte mig. Den får mig att känna högmod och frustration. Får mig att tycka illa om andra människor och ger mig huvudvärk i slutet på dagen. Allt för att tjäna pengar. Jag vill sätta upp håret på morgonen och gå ut och se vilket väder det är. Mer så.

Jag oroar mig för få saker. Jag är inte så orolig egentligen. Men jag ser inte fam emot att Tim ska börja på dagis, det sliter i hela min mammasjäl då eller att jag ska gå tillbaka till jobbet och vara smart. Det strider mot alla naturliga känslor jag har i hela mig idag. Jag fattar allvarligt talat inte varför jag inte ska ha mitt barn hos mig efter att han fyllt ett. varför ska han vara någon annanstans? Varför ska vi bara ses på kvällarna? Det är ju jättekonstigt! Varför är allt som majoriteten av det människan skapat så jäkla konstlat och onaturligt? Bara för profit? Ja visst hurra för utvecklingen, men vilken jäkla utveckling? Vad är det vi ska utvecklas till? Vi blir friskare och friskare inom vissa områden och sjukare och sjukare inom andra. Folksjukdomarna byter bara namn. Tekniken ser lite annorlunda ut idag än igår. Vi bränner ner hela jordklotet och oss själva för att stödja den fantastiska (?) utvecklingen och tjäna mer pengar på behov som ingen människa hade för ens 50 år sedan. Och ändå vill jag bara baka och odla blommor och ta hand om min familj. Är det inte konstigt?

Vissa feminister skulle säkert vända sig i graven. Vissa feminister skulle säga att jag verkligen är feminist och vissa kanske skulle bli precis lika frågande som jag själv.

Men don't worry - be happy.

Jag ska sätta på en kopp kaffe nu och äta hembakt knäckebröd. :)

Ja - bara det - inget mer.

Why Not

Spiritual enlightment sits next to an empty milk carton on an orange lunch tray in a  gradeschool cafeteria.

It's lying in the grass in a ditch beside a rusting hubcap.

It's on the button holding closed the left cuff of a somewhat important man's shirt.

Enlightenment can be found next to the elevator on the fourth level of the airport parking garage.

You can ask your dog for it, but he may not give it to you.

Look for it next to the pen in the pocket of the checkout girl's red vest. But only on Wednesdays.

Enlightenment is in the trunk, behind the jack.

You can hear it in the squeak of a hinge on the door at the local library.

It's in the breeze blowing unheard through an unseen tree.

It's in the space after the exhale and before the inhale.
You can find enlightenment in church, in that scratch on the back of the pew in front of you.
You can find it in the desert, just before the wind picks it up again.

Enlightenment is nothing.
Delusion is the greatest wonder.

Enlightenment was in your coffe cup before you poured in the coffee.
Now it's in your coffee cup.
Two point two billion years before your coffee cup was created, Enlightenment was in your coffee cup.
An hour and fifteen minutes after time swallows the universe, Enlightenment will be in your coffee cup.

You've always known where it is because it's exactly where you left it.

How can you not return to a place you never left?
You are dreaming that you are unenlightened.
You are dreaming that you are awake.

The question is: Why?
The answer is: Why not?

Jed McKenna

Det är normalt att bli gråtmild när man blir morsa. Säger alla.



Men igår kväll var jag inte gråtmild - jag var galen. Min man fick trösta mig på kvällen, för jag pallade plötsligt inte trycket när jag låg bredvid min son. Jag får sån jävla dödsångest ibland när jag inte har underhållt andligheten tillräckligt. Plötsligt kan jag inte acceptera livets villkor alls, jag fixar inte tanken på att allt ska ta slut en vacker dag och jag känner bara en enorm skräck inför att jag en dag ska behöva lämna den här planeten. Jag har haft en sån jäkla dödsskräck ända sedan jag var liten. Jag minns att jag kunde ligga tröstlös i flera timmar hos mamma och bara gråta och skrika att jag inte ville dö.

Mamma, precis som min man nu gör trots att jag är 30, säger lugnande.
-Det är ingen fara- du ska inte dö.
-Jooooo, gråter jag. Förr eller senare gör jag det.
-Jamen du är ju så liten/ ung - du ska leva massor av år till.
-Jag men jag vill leva för eeeeevigt! Jag vill inte lämna min son. Jag går sönder. Jag fattar inte varför det ska vara så grymt. Varför måste det ta slut? Det gör så oooooont! Jag blir galen!

Jag känner ingen som uttrycker att de har en sådan här dödsångest ibland. Alla verkar kunna slå bort den bara, äsch det där kan man inte tänka på, då blir man galen! Ungefär som att fundera på universums gränser. Vad finns utanför evigheten? Hur är Gud? Ingen idé säger de flesta - man blir bara tokig om man klurar för mycket.

Jag har klurat alldeles för mycket.

Hur kan man INTE tänka på detta? Det förstår jag inte heller. Jag läste en bok av Marie Fredriksson som handlade om Adam och Eva. Jag är absolut inte kristen, men det fanns en mycket målande scen just när de äter den förbjudna frukten och plötsligt får kunskap och medvetande. De blir ju förvisade ur paradiset, som just innebär att leva i okunskap om det egna livet och döden. DET skulle vara paradiset för mig. Att slippa veta att jag ska dö. Att bara få vara. Nu håller jag på med näst bäst - att dö innan jag dör. Strategin blir liksom den omvända - att mörda sitt eget ego som klamrar sig fast vid formerna i denna värld, så att man kan ignorera smärtan över att oundvikligt förlora. Finna frid istället för lycka. Det gick jättebra - tills Tim kom. Tillbaka på ruta ett. Jag ser på min lilla Tim och tänker att det är så det är för honom, än så länge. Han bara ÄR, vet ännu inte om sin existens eller att den har ett slut. Det knäcker mig att tänka på när han blir större och börjar ställa frågor om det till mig. Vad ska jag säga? Du får välja - antingen kan du ignorera skiten och leva i en lögn, bli galen av smärta och hamna på sinnesjukhus eller lära dig att dö innan du dör? Jag tror det är bäst att pappa får svara på sådana frågor. :)

Ibland känns det som om den så kallade lyckan i livet bara är ett mått på hur duktig man är på självbedrägeri.

Then again - jag medicinerar ju för ångest. Ingen blir väl förvånad. ;)

No brain - no pain (JA TACK)

Jag har fått ett första riktigt leende av min älskade lilla son Tim! Ett riktigt! :)

Så jäkla underbart att det nog räknas till det bästa som har hänt mig tror jag. Har aldrig varit med om att något har kunnat gå så rakt in ihjärtat att ögonen svämmar över direkt av lyckotårar. Jag vet superfånig mamma är jag - men vad fan! Vem bryr sig när pojken ler åt mamma?

Jag är så lycklig över att jag har blivit mamma. Jag känner en sådan respekt inför min son. Jag vill att han ska få bara vara, utan en massa konstigt ställda krav från mig eller hans pappa. Jag vill att hans person ska få blomstra precis som han är utan att jag eller någon annan är där och petar för mycket eller tycka ditten eller datten. Han är perfekt och fulländad som han ÄR. Jag hoppas att han får vara barn länge och att vi inte faller för att "forma honom" till den perfekta civiliserade samhällsnyttiga medborgaren som de ekonomiska intressena i vårat sjuka samhälle vill att han ska bli. Ytterligare en liten människa att göra profit på. Jag vill att hans liv skall tillhöra honom i så stor utsträckning som möjligt. Jag vill att han ska få vara fri. Sedan måste vi ju alla gå runt på något sätt, men HUR och VAD eller VARFÖR vill jag att han ska äga själv utan skuld eller skam gentemot någon annan, allra minst mig eller pappa.

Älskade lilla barn - om du bara visste hur mycket jag älskar dig, mitt hjärta går nästan sönder ibland när jag tänker på att du ska bli vuxen, att du ska glida ifrån mig mer och mer. Jag har burit dig i min mage i nio månader och du har fötts genom mig ut i världen. Du vill vara hos mig jämt. Nära, nära. När jag lägger dig ifrån mig gråter du hjärtskärande och vill bara tillbaka, till min famn. Höra mina hjärtslag och min andning. Så som det var innan du kom ut. Och jag vill samma sak. Jag vill ha dig nära, nära. Känna doften i din underbara lilla nacke. Pussa på dina lena goa kinder. Känna dina små fingrar mot mitt bröst, se in i dina ögon när vi ammar och höra dig skratta så det kluckar när du sover. Du är mig så kär att jag skulle dö rakt upp och ner om du försvann. Jag skulle inte kunna leva.

Den här kärleken, mammas lilla pojke, är det vackraste och det mest smärtsamma jag har upplevt i hela mitt liv.

Må livet ta väl hand om oss. Eller låt mig iaf få uppleva dina leenden - det är tillräckligt för att detta liv ska vara värt att leva.

Mamma

Jag har aldrig tyckt om andra kvinnor. Förutom min egen mamma och min halvsyster kan jag inte påminna mig att jag har tyckt om kvinnor särskilt mycket. Jag har alltid tyckt att det är för komplicerat att umgås med mitt eget kön.

Det här är rätt fantastiskt när jag tänker på det. Jag är liksom inte beredd att dissa 50 % av befolkningen om någon frågar mig, jag tycker att jag är fördomsfri, men icke. Vad beror det här på?

Jag är ju en grubblare och vill lägga handen på hjärtat och titta på vad som finns där under ytan, särskilt om det stör mig, inte är vackert och inte är förståeligt för mig direkt. Och det är inga vackra åsikter jag hittar hos mig om kvinnor. Det här med systerskap, bästisskap, kvinnosolidaritet och feminism - vad är det?

I smyg tål jag knappt mina kvinnliga släktingar, avskydde alla käcka dagisfröknar och sedan lärarinnor. Stör mig på kvinnor i media, tycker alltid att något är fel eller idiotiskt. Gillar inte feminina kvinnor, det blir för tjaffsigt och jag tycker inte om manhaftiga kvinnor - det är osmakligt.Tycker att karriärskvinnor är överdrivna och pretentiösa och att mammatypen är mesig. Husfrun är puckad. Den kvinnliga chefen håller tillbaka en och spelar ut en. Äldre kvinnor är bittra och avundsjuka. Jämnåriga kvinnor konkurerar, yngre flickor är intriganta och listiga.

Jag är så jäkla misstänksam mot andra kvinnor, min erfarenhet säger att de är backstabbers hela bunten.Jag har inställningen att andra kvinnor mest krånglar till mitt liv, inte tillför det något. Jag vill kunna gå rakt på, inte tassa runt, inte spela spel. Ta konflikten direkt, inte först knäcka koden eller behöva räkna ut något. Och då har jag uppfattningen att man blir osams. Som kvinna tillsammans med andra kvinnor finns det en massa spelregler som jag inte vill eller orka följa.

Så jag känner förstås inte särskilt många kvinnor genom min tid här i livet. Med den inställningen är det väl inte så konstigt? Ensam är jag förstås. Har aldrig lärt mig att umgås med andra kvinnor. 

Ändå har jag en och annan solskenshistoria på vägen, men de är riktigt få. En som jag extrajobbade med, en studiekompis, en kollega på mitt förra jobb och en kollega på mitt nuvarande jobb. Min andliga vägledare. That's it. 

Vet ni vad det värsta är! Jag är inte dummare än att jag fattar att det är min inställning som är helt åt helvete och att felet är tio ggr större hos mig själv än hos andra kvinnor. Det är inte fel på dem, det är jag som är ute och cyklar. Ändå lyckas jag inte göra något åt det direkt. Jag förstår heller inte varifrån min attityd kommer. Den är ju nästan värre än vad vilken hemsk mansgris som helst skulle kunna skrapa ihop. Jag skulle dessutom bli skitförbannad om en man uttryckte dem åsikterna om kvinnor. För guds skull - JAG är ju kvinna och jag är VERKLIGEN inte sådär!

Det är något här i mitt lilla psyke som är snett, det här är lite rörigt faktiskt! Jag undrar jag, varför jag har så skeva åsikter.

Hjälp till här om ni läser. Men ni får inte lobotomera mig - jag vill kunna tänka!

Förväntningarna har jag skrivit som rubrik. Jo hur blev det nu då jämfört med vad jag hade förväntat mig? Jag trodde nog att jag inte hade några förväntningar alls, mer än att jag fullt accepterade att jag inte hade en aning och att jag skulle ta saker och ting som de kom.

Nu är Tim 12 dagar gammal och jag inser att jag haft en massa dolda förväntningar ändå på hur det skulle vara.

Så här är det i alla fall:

Han skriker inte alls så mycket som jag trodde att han skulle göra. Mycket mindre faktiskt än så länge...
Han vill äta mycket oftare än jag trodde.
Han kräks mycket mer än jag trodde.
Det är inte alls äckligt att byta blöjor - det trodde jag att det skulle vara.
Han är mycket sötare än jag trodde.
Jag älskar honom mycket mer än jag trodde att jag var kapabel att älska någon över huvudtaget.
Jag är mycket känsligare än jag var innan.
Jag hade accepterat att jag skulle leva och sen dö, formligt iaf. Jag kan inte längre förlika mig med tanken. Jag klarar inte av tanken på att jag måste lämna Tim. Ever. Så... andlighetssökeriet ställer mig väl på ruta ett igen?  :) Egot har fått näring. Men också ordentligt med stryk. Jag är hopplöst reducerad till nummer två i mitt eget liv. Jag skulle dö för honom på fläcken. Jag skulle göra vad som helst för att rädda hans skinn. Rör honom och du är död innan du ens hinner blinka. Jag lovar!

Om förlossningen då?

Jag var så cool som jag trodde att jag skulle vara. Jag visste att det fanns kraft i mig, men jag hade ingen aning om vidden av den. Det finns ingen smärta i världen som kan skrämma mig längre. Jag hade ingen aning om att jag var så stark både fysiskt och mentalt. Häftigt vad förlossningen har gjort med min självkänsla. Det känns som om jag skulle kunna förflytta berg. Jag tog värkarna de första tio- tolv timmarna hemma under kvällen och natten, i lotusställning, fullt avslappnad och djupt inne i mig själv. Använde profylaxandning och meditation. På morgonen vid nio halv tio sa jag till Micke att det var dags att åka in, fortfarande väldigt lugn. Jag klädde på mig och väntade tålmodigt i hallen på honom. Han var inte lika lugn.

När vi kom in var jag öppen 8 cm. Precis som jag trodde skulle jag inte känna mig särskilt bekväm på sjukhuset och värkarna fortsatte, men jag öppnade mig inte mer under ett par timmar. De fick sätta värkstimulerande dropp på mig och då blev det en jäkla skjuts. Jag blev kompis med lustgasen och använde den de sista centimetrarna. Jag var totalt borta i mig själv. Har ingen aning om tid och rum, seglade över en värk i taget och koncentrerade mig på djup avslappning emellan. Fick ett riktigt känslosvall en gång och bara hängde över sängkanten och storgrät. Jag vet inte varför, men sorgen var den extremaste jag känt. Djup och förlösande. Micke var nära hela tiden, hjälpte mig genom att vara nära, nära. 

Ungefär 7 timmar efter att vi kommit in till BB Stockholm satte krystvärkarna igång. Och jag skulle beskriva det som att slungas ut i ett fulständigt inferno av smärta. Som att brännas på bål eller något. Totalt okontrollerat. Jag skulle beskriva det som att inte ens kunna sätta gränsen mellan vad som var jag och vad som var smärta. Det var som om hela jag VAR smärta. Då visste jag inte att det bara var två krystvärkar kvar. Totalt handlade det kanske om 15 krystvärkar. Smärtan i sig var det som gjorde grejen. Den var så outhärdlig att jag bara kallt bestämde att jag måste få slut på den, även om det skulle göra ännu mer ont och om jag skulle gå sönder fullständigt så måste den ta slut och därför krystade jag även fast jag på allvar trodde att jag skulle dö när som helst. Med en enda tanke - det måste ta slut, det måste ta slut, krystade jag. Kom ut nu, kom ut nu! Precis sådär klassiskt som en utomkroppsupplevelse hör jag mig själv skrika. Skrik som kommer från någon slags avgrund i mig själv, som jag inte hade en aning om existerade.

Och han kommer faktiskt ut. Min underbara son. Jag ser direkt att det är en pojke och jag blir så lycklig. Han andas och är helt sjukt söt. Barnmorskorna tar ut honom i ett annat rum och behandlar honom minst sagt omilt, för att han ska skrika. Men av någon anledning blir jag inte orolig. Jag har sett honom och han andas. Jag tänker snarare surt att alla bebisar måste väl för fan inte gapa när de kommer. Låt honom vara! :) (Typiskt mig att passa på att vara obstinat och besserwisser)

Han kommer in på mitt bröst och jag har hört att det tar tid för vissa att anknyta till sina barn, men för mig är verkligen kärleken total från första ögonkastet. Han har fullständigt stulit med hjärta för all framtid och det finns INGENTING jag kan eller vill göra åt det. Som en fullständig förälskelse vid första ögonkastet fast mycket starkare och bättre. Han finns under huden på mig, i blodet, i hjärtat och varenda liten cell jag har.

För alltid Tims mamma.

Prinsen Tim
Föddes 18 nov kl 18.49, 3080 g vikt, 48 cm lång.